Olof Palmes inrikespolitiska id´earv

Kapitel 6
Demokratin i centrum
M˚ahända har vi cirkulerat som katten runt het gröt. Det vore egentligen hög tid att komma
fram till de för Palme tv˚a viktigaste medlen att öka jämlikheten i samhället: full sysselsättning
och den offentliga sektorn.
Det hela är emellertid inte s˚a enkelt. Först och främst utgjorde den fulla sysselsättningen
och offentliga sektorn inte ett problem under 1960-talet. I stället växte offentliga sektorn
snabbare än n˚agonsin tidigare och b˚ade den och industrin skriker efter arbetskraft. Men
bara för att Palme inte talade s˚a mycket om dessa fr˚agor under denna tid s˚a innebär de inte
att han skulle ha värderat ner deras betydelse. Som en underström löper de som outtalade
förutsättningar för allt det övriga. För det andra kopplar Palme inte bara samman full sysselsättning
och offentliga sektorn med fr˚agan om jämlikhet. De är ocks˚a - p˚a ett inte helt
okomplicerat sätt - kopplat till de tv˚a andra huvudfr˚agorna Palme lyfte fram 1969: trygghet
i arbetslivet och ökad demokrati. Vilket förhoppningsvis framg˚ar nedan.
Därför ska vi dröja ytterligare n˚agot med Palmes syn p˚a offentliga sektorn och sysselsättningen.
Under slutet av sextiotalet och första hälften av sjuttiotalet är det andra fr˚agor
som st˚ar i fokus för Palmes intresse.
6.1 DEMOKRATINS KRIS - ELLER KAPITALIS-
MENS?
Mitt under den brinnande optimistiska striden för ökad jämlikhet började Palme ocks˚a ge
uttryck för en ny oro. Det var en oro som hade stora likheter med Erlander oro i början
av 1950-talet om socialdemokratins roll i välst˚andets samhället. Nu var situationen dock
n˚agot annorlunda. Palme s˚ag, delvis tror jag genom sin internationella utblick, en stigande
oro mitt i de rika västländerna, som kunde komma att hota demokratin.
Vi ska inte blunda för att en del av denna ”oro” användes som motivering för en
radikalare jämlikhetspolitik. Jag tror emellertid det är för enkelt att bara avfärda det hela
som skrämselpropaganda - inte minst med de senaste ˚arens erfarenheter i ˚atanke.
Olof Palme kom att formulera problemet p˚a lite olika sätt, ibland i form av demokratins
kris, ibland i form av kapitalismens. Bakom de olika formuleringar ligger det dock en
gemensam kärna. Hur ska det socialdemokratiska alternativet kunna göra sig gällande
ocks˚a i det senmoderna industrisamhället, eller till och med ett samhälle där industrin inte
längre utgör den huvudsakliga näringen? Utifr˚an denna fr˚aga sker delvis en omorientering
och radikalisering av den socialdemokratiska politiken för att möta de hot Palme tyckte
sig se. ”Vi m˚aste”, skrev Palme i ett brev riktat till Willy Brandt och Kreisky ”formulera
vari den demokratiska socialismens uppgift best˚ar. Lyckas vi inte med det förlorar v˚ara
43