Olof Palmes inrikespolitiska id´earv

8.4. ARBETE - EN MÄNSKLIG RÄTTIGHET 73
För oss socialdemokrater är och förblir rätten till arbete för alla, kampen för
den fulla sysselsättningen, den viktigaste fr˚agan i den ekonomiska politiken.” 67
Hur ville d˚a Palme att den ekonomiska politiken skulle utformas? Här övergav han
aldrig den modell som han och Tage Erlander till slut accepterade den där marsdagen ute
p˚a Harpsund 1955 - den Rehn-Meidnerska. Kampen mot arbetslösheten g˚ar före allt annat.
Men den m˚aste kombineras med sunda finanser och kamp mot inflationen och ske huvudsakligen
genom selektiva ingrepp i marknadsekonomin och med hjälp av en välutvecklad
arbetsmarknadspolitik. N˚agon spendersam Keynesian var aldrig Palme. ”[A]automatiska
mekanismer av olika slag, marknadskrafter eller generella stimulanser löser inte sysselsättningsproblemen.”
68
Sunda statsfinanser hade Palme argumenterat för allt sedan han börjat i politiken. I
första hand var det en förutsättning för den Rehn-Meidnerska modellen. Om inte staten
kunde h˚alla ordning p˚a sina finanser skulle den späda p˚a köpkraften, inflationen dra iväg
och därmed landets internationella konkurrenskraft hotas. Men sunda finanser handlade
ocks˚a om n˚agonting mycket mer. Om människor via demokratin i ökad utsträckning ska f˚a
makten över sin egen tillvaro krävs ocks˚a att demokratin är stark, att den inte är beroende av
yttre krafter. ”En svag offentlig ekonomi utlämnar människorna till marknadskrafterna.” 69
Därför är det ocks˚a viktigt att en stor och gärna ökande del av sparandet sker i kollektiv
samhällelig form. Dels därför att det demokratiska inflytandet över kapitalbildningen ökar,
dels därför att förmögenhetsfördelningen kan bli jämnare. Det var en tanke som växte fram
kring AP-fonderna och som Gunnar Sträng och Tage Erlander stödde; och som Palme bar
vidare. ”[D]essa fonder gjorde oss oberoende av bankerna och den privata kapitalmarknaden.
Vi kunde göra vad vi lovat, därför att vi satt undan pengar till kollektiv kapitalbildning
i fonder.”
Det var ur det perspektivet Palme betraktade även löntagarfonderna:
”Varför i kollektiv form? Jo, löntagarfonder flyttar inte till Lichtenstein.
De behöver inte jagas av Interpol till Costa Rica: Det är en väldig trygghet att
löntagarfondernas kapital inte drar till USA eller Zürich om räntan där ligger
högre än i Sverige, att de inte flyttar till Hongkong eller Korea för att f˚a billig
arbetskraft.” 70
Palme uppfattade därför tidigt den borgerliga regeringens minst sagt d˚aliga hand med de
offentliga finanserna under 1970-talet: ”Ibland förefaller det som om de borgerliga genom
en ansvarslös skattepolitik vill försätta landet i en tv˚angssituation när det gäller den gemensamma
sektorn och p˚a det sättet genomföra den svältkur och den privatisering som man
annars inte kan vinna politiskt stöd för.” 71 ˚Aret var 1977. 1984 summerade han läget.
”De borgerliga regeringarna skapade och lämnade efter sig ett väldigt budgetunderskott.
Dels är detta ett ekonomiskt problem. Räntor och priser pressas
upp˚at, samtidigt som den offentliga förmögenheten minskar och de privata
förmögenheterna ökar. Men det är ocks˚a ett allvarligt politiskt problem. För
67Statsministerns tal till Kommunalarbetareförbundets 14:e ordinarie kongress 14/6 1973, OPA
2.4.0/049.
68Avslutningsanförande vid SAP:s 29:e kongress 21/9 1984, OPA 2.4.0/110-10.
69Anförande vid LO:s 20:e ordinarie kongress 23/9 1981, OPA 2.4.0/097-04.5; även i En levande
vilja (1987).
70 ”Sjukv˚ard inför 80-talet”, anförande vid SAP:s och Svenska kommunalarbetareförbundets
sjukv˚ardpolitiska konferens i Ronneby 21/11 1977, utkast, OPA 2.4.0/082.
71Anförande vid Göteborgs arbetarekommuns möte i Scandinavium, Göteborg 7/11 1984, OPA
2.4.0/111-04.