Olof Palmes inrikespolitiska id´earv

52 Kapitel 7. Offenliga tjänster - framtidens väg
sv˚arare att rekrytera folk dit. För det tredje är arbetslivspolitiken en politik som g˚ar utanför
offentliga sektorn därför att offentliga sektorn inte ing˚ar i den ”egentliga produktionen”,
för det fjärde kommer arbetslivspolitiken ha positiva välfärdseffekter i det att människor
blir starkare medborgare om de f˚ar mer att säga till om p˚a jobbet.
Men ligger detta verkligen utanför den offentliga sektorn? För att uttrycka det enkelt:
varje ansats som handlar om att skapa nya jobb och att förbättra inneh˚allet i jobben borde
p˚a rent logiska grunder inkludera offentliga sektorn. Det är en stor och p˚a denna tid
växande arbetsplats. Offentliga sektorn är inte bara omfördelning, inte heller enbart en del
av arbetsmarknaden. Den är ocks˚a en stor arbetskraftsanvändare. Den har dessutom den
unika egenskapen att den styrs av medborgarna via den representativa demokratin och inte
direkt av kapitalägare, marknad eller individers köpkraft.
Olof Palme var p˚a m˚anga sätt medveten om det perspektivet, inte minst blev han det
allt mer under 1970-talets lopp. Här finns, enligt min mening, emellertid en av Olof Palmes
mest allvarliga underl˚atelser: en missad möjlighet för välfärdspolitiken om man uttrycker
det s˚a. För att det ska bli tydligt m˚aste vi dock börja fr˚an början.
Redan 1972 började Palme nyansera sina uttalanden om att vi inte kan leva av att utföra
tjänster ˚at varandra och att industrin hade företräde. Nyanseringen äger rum mot bakgrund
av hans försök att först˚a vart˚at det moderna samhället är p˚a väg, hur den tekniska
utvecklingen och rationaliseringarna p˚averkar ekonomin och arbetsmarknaden. P˚a partikongressen
detta ˚ar säger han: ”Det är inom service- och v˚ardsektorn och i offentlig tjänst
i vid bemärkelse som den stora sysselsättningsökningen kommer att äga rum i det svenska
samhället, i varje fall med en n˚agorlunda vettig och mänsklig utveckling.” 1
I dag är allt fler överens om att framtidens sysselsättning ligger inom tjänstesektorn.
Den yrvakenhet som präglar debatten är direkt märklig, som om man upptäckt n˚agot alldeles
nytt. I själva verket har vi i praktiken levt i ett ”postindustriellt” samhälle allt sedan
slutet av 1960-talet. Olof Palme s˚ag det redan d˚a och hans formuleringar om den offentliga
sektorn bör betraktas som ett modernt svar p˚a ett modernt problem. Ett svar som fortfarande
har sin giltighet. ”Vi är”, säger han i riksdagen 1973, ”p˚a väg in i det postindustriella
samhället. Vi bör i det samhället inte ställa varuproduktion och tjänsteproduktion
mot varandra. Vi bör i stället se helheten. Industrin är basen för v˚art lands ekonomiska liv.
Men det blir samtidigt allt viktigare för v˚ar välfärd att människor kan hjälpas ˚at att göra
tillvaron bättre för varandra.” 2
I ett anförande p˚a svenska kommunaltjänstemannaförbundets kongress 1972 m˚alade
han upp situationen: ”1940 arbetade tv˚a tredjedelar i varuproduktionen - nu är det hälften
som sysselsätts där. Andelen som arbetar inom industrin har snabbt minskat till ungefär
30 procent. Servicesektorn, som för hundra ˚ar sedan omfattade 10 procent, omfattar nu
hälften. Det är framför allt den offentliga sektorn och i n˚agon m˚an handel och distribution
som har ökat.”
Palme förutsp˚ar att den utvecklingen kommer fortsätta - vi kommer allt mer bli ett
tjänstesamhälle.
”[F]r˚agan om livskvalitet kommer allt mer uppta människors sinnen i det
moderna samhället. Man kommer att ställa krav inte bara p˚a ett förbättrat
materiellt välst˚and utan ocks˚a p˚a en ökad kvalitet. Jag är övertygad om att
vi därvidlag kommer att f˚a fortsätta att uppleva den tendens som varit under
efterkrigstiden. De krav p˚a kvalitet kommet att rikta sig mot s˚adana ting som
vi gemensamt kan klara genom solidaritet och genom att tjäna varandra. Det
1 ”Jämställdhet för kvinnorna”, anförande vid socialdemokratiska partikongressen 2/10 1972, OPA
2.4.0/042-03, även i Att vilja g˚a vidare (1974).
2 Anförande i riksdagens remissdebatt 7/11 1973, OPA 2.4.0/053.