Källkritik för Internet Källkritik för Internet

till nytta att följa de olika momenten och se
hur vi resonerade. Kanske gick vi fel ibland,
kanske kunde vi ha valt snabbare vägar. Men
vi befann oss i samma situation som många
andra Internetanvändare.
Ett historierevisionistiskt centrum –
Institute for Historical Rewiew
Vår utgångspunkt var ett namn vi kände till,
David Irving, en av de relativt etablerade
historierevisionisterna. Om historierevisionisterna
hade kontakter med etablerad forskning,
borde hans namn kunna leda dit. Vi gjorde
en sökning på Irving och fann 5 025 referenser
i sökmotorn Alta Vista. Det var naturligtvis
omöjligt att gå igenom alla dessa. Hur
skulle vi göra?
En väg kunde kanske vara att se var Irving
publicerade sig. Vi tittade på några av adresserna
och fann att han hade skrivit i en tidskrift
som hette The Journal of Historical Review.
Kunde detta intetsägande namn dölja något
av intresse? Det gjorde det. Tidningens nätplats
framhöll tydligt och klart att den ägnade
sig åt historierevisionism. En länk från tidskriften
ledde sedan direkt till Institute for
Historical Rewiew (IHR), .
Kanske var den det centrum för historierevisionisterna
vi sökte? Vi lät Irving vara och tittade
på institutet.
Enligt IHR:s nätplats hade institutet bildats
1978 och hade sina lokaler i södra Kalifornien.
Det var ”a notfor profit research, educational
and publishing center devoted to truth and
accuracy in history.”. Institutet ville uppenbarligen
verka respektabelt.
IHR sades vidare fortsätta den ”tradition of
historical revisionism pioneered by distinguished
historians such as Harry Elmer Barnes,
A.J.P. Taylor, Charles Tansill, Paul Rassinier
and William H. Chamberlain.” Av dessa kände
vi till Taylor, en brittisk historiker som driver
tesen att Hitler hade hoppats uppnå sina
120
mål utan världskrig. Men oss veterligt har
Taylor aldrig visat några nazistiska sympatier.
(Det visade sig alltså genast vara värdefullt att
ha någon kunskap om ämnet.)
Ordet ”historierevisionism” användes alltså
av historierevisionisterna själva. Vidare
kunde vi konstatera att IHR ville framställa
sig som en institution för seriös historieforskning.
Däremot bevisar naturligtvis inte hänvisningarna
att de nämnda historikerna verkligen
sympatiserade med IHR.
IHRs nätplats beskrev vidare sin verksamhet,
och där fanns ett tydligt drag av bitterhet.
Man talade om att segraren skriver historien
och att i en värld ”often saturated with historical
lies and selfserving propaganda, the
Institute for Historical Review stands as a precious
beacon.” Det fanns häftiga utfall mot det
man beskrev som orättfärdig kritik. Detta är
en indikation – men naturligtvis inget bevis –
på att IHR stod utanför den etablerade akademiska
och politiska världen.
Man skröt också en del. 1994 hade exempelvis
60 Minutes, ”one of the country’s most
widely viewed television shows” presenterat
institutet, och IHR:s tidning hade citerats ”in
major newspapers and magazines, including
Time, Vanity Fair, The New Yorker, The Wall
Street Journal, the New York Times, and the
Los Angeles Times.”
Detta bevisar dock ingenting om några
sympatier för IHR i dessa medier. Man får
nämligen inte veta vad som har sagts om institutet.
Det enda citatet är ur Los Angeles Times
som beskriver IHR som en ”revisionist think
tank that critics call the ‘spine of the international
Holocaust denial movement.’” IHR hade
naturligtvis all anledning att citera de mest
positiva omdömen de kunde finna i de etablerade
medierna. Om detta citat var det bästa
man kunde visa upp, verkar det snarast skumt.
Så kom nätplatsens text in på Holocaust och
framhöll att IHR inte förnekade den. Däremot