haft kontakt med en klubb där hanskompis spelar. Han fick dock inte börjadirekt utan han behöver träna mer först.Det skulle betyda väldigt mycket förhonom om han blev antagen till laget.Fotbollen i Sverige är annorlunda än den iIndonesien menar Geoff. I Sverige behöverman kunna passa mer än i Indonesien,där sparkade man hårt. Geoff tycker attskolan är roligare än fritiden för där harhan sina kompisar, och han är medvetenom att skolan är viktig och att han måstelära sig mer.Mustafa kommer från Burma, menbodde senast i Thailand. I Burma lektehan fotboll med sina kompisar menspelade inte organiserat. Mustafa tränarsedan en tid tillbaka två gånger i veckanmed ett fotbollslag i Sverige och vill blifotbollsproffs. Han menar att han harkompisar i laget under träningar ochmatcher, men umgås inte med de andraspelarna i laget efter träningen. Då umgåshan i stället med sina klasskompisar frånspråkskolan. Han har ibland svårt att följamed och förstå det tränarna säger påsvenska och tycker det är svårt att fråga.Ibland frågar han en lagkompis. Hantycker att det vore bra om tränarnapratade långsammare, då skulle det varalättare för honom att förstå. Han försökertitta på övningarna och skapa sig enförståelse för hur de ska utföras. Hanskulle gärna ha med sig de andra kompisarnafrån språkskolan på träningen, detskulle göra honom mer trygg. När haninte är i skolan eller på träning så försökerhan lära sig svenska och läser andra läxor.Kim är från Kina har bott sex månaderi Sverige. Han tycker mycket om att spelapingis. Han spelade mycket med sinpappa i en park i Kina, men han har intespelat pingis sedan han kom till Sverige.Nu spelar han gitarr och dator på sinfritid. Han skriver, målar och läsernyheter. Han träffar inga kompisar påfritiden, utan gör många saker för sigsjälv. Kim tycker om att simma och hanskulle gärna spela tennis på sin fritid. Hanskulle gärna vilja komma i kontakt med enidrottsförening, i pingis eller tennis. Menhan vet inte hur man gör. Hans pappa kaninte heller så pass bra svenska att han kanhjälpa till.Annia kommer från Somalia. Hon är 11år går i 4-5-6:an. Hon har sjal runt huvudetoch lång kjol. Hon har sju systrar och tvåbröder. Efter skolan leker hon ofta med sinasyskon ute. De jagar varandra, kastarsnöboll och pratar somaliska. I Somalialekte de andra lekar, för där fanns ingen snöatt göra snöbollar av. Hon har inge<strong>ner</strong>farenhet av idrott från Somalia och honkan inte vara med på den idrottsundervisningdär man måste ha lite kläder på sig. Dåsäger hon att hon är sjuk. När de springerså är hon med och på redskapsbana. Påfritiden när hon inte leker, gör hon läxor.Svenska och matematik näm<strong>ner</strong> honsärskilt. Det finns ingen idrott som honskulle vilja hålla på med.Maia är en allvarlig lite blyg tjej på 12 år.Hon har en bror som är 14 år. I Thailandspelade hon fotboll. De spelade 11-mannafotbolloch hon spelade center. Det varroligt att spela fotboll, men ibland kundedet bli för allvarligt. I Sverige spelar hontennis på tv:n. Det är roligt, men hon skullegärna lära sig tennis på riktigt, men hon vetinte hur det skulle gå till. Hon spelar ocksåbordtennis och badminton på tv:n. Basket,som det finns mycket av i staden och påhennes skola, tycker hon inte om. Hon harfått bollen i huvudet och det gör ont, såbasket vill hon inte spela. Badminton skullehon helst vilja spela och gärna med andratjejer. I Sverige spelar hon fotboll en gång iveckan med skolan. På idrottslektio<strong>ner</strong>naspelar de badminton, basket och springer.Maia kan inte simma, men är med påsimlektio<strong>ner</strong>na. Hon går dock inte påbadhuset själv med sin bror eller med familjenför att träna.Saga är 12 år är en charmig, glad ochöppen tjej som kommer från Afghanistan.Hon har en syster och tre bröder, så de ärsju i familjen. I Afghanistan har hon en vithäst, hund, får och kor, som hon lämnadedär. Om hon reser tillbaka dit kan de kramahenne säger hon med längtan i rösten. Sagaritade fyra barn som spelar basket. Det ärhon själv och hennes klasskompisar. Maia,som inte tycker om basket, är en av dem. Despelar basket på skolgården och då de harolika språk så talar de svenska med varandra.I Afghanistan spelade hon fotboll,lekte, hoppade hopprep och lekte kurragömma.Pojkar och flickor lekte tillsam-12 svensk idrottsforskning 1/2012
mans. Saga gör inget särskilt efter skolan.Hon är hemma och läser, övar till någotprov eller spelar dator. Hon vill inte varamed i någon klubb och spela basket för nuär det ju snö ute. Men inne vill hon inteheller spela, för det är för många pojkarsom gör det. Hon behöver också varahemma och passa sina småsyskon närmamma och pappa arbetar. Hon har ingasvenska kompisar, men skulle gärna viljaha några. Saga är så duktig på att simma såhon ska börja lära sig simma ryggsim. Omnågon skulle be henne komma och spela isitt basketlag skulle hon följa med (åtminstonemed intervjuaren): ”Jag kommer meddig alltid”, säger hon. Ska hon vara med inågon klubb vill hon ha någon kompis medsig eller någon som hon kän<strong>ner</strong>.Svårt att få kontakt med idrottenDen preliminära analysen av intervjuernavisar på intressanta mönster. Utgångspunktenför analysen var alltså de teman somframkom vid teckningsstudien: idrottensom formell arena, idrotten som informellarena och idrotten som åskådararena. Vidintervjuerna framkom att alla utom enpojke fanns på åskådararenan, men flera avbarnen ville in på den formella idrottsarenan.Att inte veta hur man kommer ikontakt med en idrottsklubb, att inte varabra nog eller att vilja ha någon som räckerut handen och säger ”Kom med”, var treskäl till att barnen befann sig på åskådararenani Sverige.Barnen har också olika erfarenheter avorganiserad idrott beroende på vilket landde kommer ifrån. Medan Kim, Maia och iviss mån Geoff har erfarenhet av organiseradeidrottsaktiviteter (det ingår i derasidentitet) så har de andra barnen inte de<strong>ner</strong>farenheten. Förutom att idrottserfarenhetkan bero på en kulturell skillnad, kan vi anaatt det också finns en könsskillnad. Två avflickorna kan inte delta i organiserad idrottpå grund av klädseln, att pojkar är där elleratt de behöver ta ansvar för familjen.Familjeförhållanden tycks också ha enbetydelse. Med många syskon att leka medligger den informella aktiviteten närmreidentiteten än den formella. Mustafa är denenda som tagit sig in i den organiseradesvenska idrotten. En förståelse av hansberättelse är att han kommit till det Walsethbenäm<strong>ner</strong> bridging, men han harfortfarande en bit kvar till bonding.De preliminära resultaten visar attbarnens ankomst till en ny kultur gör attdet blir förskjutningar mellan aktivitetsarenorna.Olika hinder måste övervinnasför att barnen ska kunna delta i idrottsverksamheten.De flesta barnen i studienhamnar på åskådararenan och deninformella arenan när de kommer tillSverige, men det finns en önskan att ta sigtill den formella arenan. Trots politiskaintentio<strong>ner</strong> om en idrott för alla finns detsvårigheter för barnen att komma ikontakt med idrotten som formell arenavid ankomsten till Sverige, och även närkontakten är tagen är det inte självklartatt få vara med.Vi har i tidigare studier sett att barnsom rör sig i flera kulturella sammanhangoch utvecklar vad man skulle kunnabetrakta som dubbla identiteter atthantera, kan göra detta till något positivtoch en stolt del av den man är (16). Kanidrotten hjälpa till att skapa utrymme förden stoltheten och bli en positiv byggsteni skapandet av en identitet i det nyahemlandet? Som forskaren TomasPeterson lyfter fram finns möjligheten attinvandrade barn och ungdomar inteenbart formas av den svenska idrottsrörelsen,utan att de också är med ochutvecklar och omformar den (8). Idrottenhar en lång tradition av internationellaoch globala möten. Men idrotten verkarockså lokalt. För oss i Sverige är det enutmaning att få vårt svenska system att påett naturligt sätt möta de globala rörelsersom är ett faktum i dagens samhälle. Föratt möta barn och ungdomar som kommerhit från andra kulturer sätts högre krav påförståelse, känslighet och flexibilitet hosden svenska idrottsrörelsen och dessföreningar. Genom förståelsen, känslighetenoch flexibiliteten kan idrottsrörelsennärma sig de bilder som barn från olikakulturer har av idrott, och någonstanssmälta samman med dessa. Det skullevara till gagn för både idrotten och allabarn som vill vara en del av idrottsrörelsen.Vi hoppas få möjlighet att genomföraen studie inom ett par år, när barnenhunnit etablera sig i sina lokala skolor ochsina lokala sammanhang och vidarestudera hur dessa barns förhållande tillden svenska idrottsrörelsen har utvecklats.Referenser1. Idrotten vill. Riksidrottsförbundet.2005.2. Peterson, T. SOU 2008:59.Föreningsfostran och tävlingsfostran.2008.3. Norberg, J. R. Idrott och integration.En kunskapsöversikt.Riksidrottsförbundet. 2002.4. Idrott och integration – enstatistisk undersökning. Riksidrottsförbundet.2010.5. Strandbu, Å. Identity, embodiedculture and physical exercis:Stories from Muslim girls in Oslowith immigrant back groundsYoung. 2005. 13:27. pp27-45.6. Engström, L-M. Svenskidrottsforskning. 2004. 4:10-15.7. Peterson, T. Idrotten somintegrationsarena? I: Att mötafrämlingar. G. Rydstad & S. Lundberg(red). Arkiv. 2000.8. Walseth, K. En problematiseringav idretten som arenaför integrasjon av etniskeminoriteter. www.idrottsforum.org. 27 januari 2012.9. Lundvall, S. Handslagsrapport2007:13. Riksidrottsförbundet.2007.10. Walseth, K. Sport, Educationand Society. 2008. 13, 1: 1-17.11. Elling, A & Knoppers, A. JYouth and Adolescence. 2005.34, 3:257-268.12. Cortis, N. Australian J SocialIssues. 2009. 44, 1:91-106.13. Rizvi, F. Discourse: Studiesin the Cultural Politics of Education.2009. 30, 3:253-268.14. Walseth, K. Young MuslimWomen and Sport: The Impact ofIdentity Work. 2006.15. Karlefors, I. & Hertting, K.Svensk Idrottsforskning. 2011.20, 2:21-25.16. Hertting, K., Alerby, E. Int JLearning. 2009. 16:633-648KontaktKrister.hertting@ltu.seInger.karlefors@ltu.se1/2012 svensk idrottsforskning 13