Ladda ner hela tidningen i pdf format - GIH

anpassning till lokala behov men att dessabehov inte primärt utgått från målgruppensbehov.För att nå den avsedda målgruppenkrävs det en specifik analys av vilkaförutsättningar som påverkar barnen ochungdomarnas vilja att börja eller fortsättaatt idrotta. Utan en bakomliggande analysav vilka barn och ungdomar som i dag intebefinner sig inom idrottsrörelsen, ellersom i dag idrottar men som riskerar attsluta inom en snar framtid, kan innehålleti insatserna inte utformas för att möta deidentifierade behoven hos målgruppen.Ramböll bedömer dock att i och med attbehovsanalysen har decentraliserats hardet skapats utrymme för glidningarmellan RF och distriktsförbunden, menockså mellan distriktsförbund och föreningar,i tolkningen av Idrottslyftetsmålsättningar.Programmets målsättning om att nåoch behålla fler barn och unga i idrottenär bred och öppnar för olika tolkningar.Två tolkningar av målen har existeratparallellt inom såväl RF som distriktsförbunden– att programmet ska leda till flerbarn och unga i aktivitet och till fler barnoch unga medlemmar i föreningarna. Dethar således inte funnits en ensam tydliglogik för satsningen från centralt håll,vilket återspeglas lokalt. Anledningen tillatt RF har valt breda målformuleringaroch ett decentraliserat ansvar uppfattarRamböll också till stor del beror på att RFhar månat om att Idrottslyftet ska vara enbred satsning, som ska komma så mångaenskilda barn och ungdomar som möjligttill del. Samtidigt som det har funnits enavsedd målgrupp har RF inte velatdetaljstyra projekten för att på så sättriskera att föreningar avstår från att sökamedel och initiera projekt. Men valet harfått effekter på programmets träffsäkerhet,eftersom det har öppnat för en lokalomtolkning av målsättningarna. I dendecentraliserade styrningen av Idrottslyftetfinns ett implicit antagande om attföreningarna själva gör den bästa bedömningenav den logiska kopplingen mellanaktiviteter, projektmål och programmål.Ramböll har dock uppfattat att denna typav analyser sällan har genomförts ipraktiken, vilket minskat effektiviteten iprojekten och deras bidrag till programmålen.Ramböll bedömer därför sammantagetatt RF:s möjligheter att styra satsningenhar kringskurits av flera faktorer som kanspåras till den grundläggande organiseringenoch planeringen av satsningen.Breda målsättningar, en svag intern programlogik,stuprör i genomförandet, ensvag uppföljning tillsammans med endecentralisering av behovsanalys ochbeslutsfattande har försvårat för RF attdriva satsningen åt det håll som de önskat.Tydligare styrning behövsIdrottslyftet sjösattes i syfte att bidra meden specifik nytta för en specifik målgrupp.Samtidigt har formerna för genomförandetav programmet riggats utifrån en principom att idrottens värde uppstår i föreningarnautan behov av central kontroll överprojektens inriktning, behovsanalys ochrelation till programmets mål.Idrottslyftet kan i det här avseendetspegla statens dubbla syn på idrotten ochpå ideell sektor i stort – det vill säga å enasidan ska idrotten leverera ett specifiktvärde eller tjänst, å andra sidan bidrar dentill samhälliga värden bara genom attmedlemmar mobiliseras (7). Ramböll görtolkningen att den idrottspolitiska ambitioneninte bara handlar om att stärka barnochungdomsidrotten i sig själv, utan ocksåom att bidra till samhälleliga värden, såsomfolkhälsa och demokratisk utveckling. Envanlig tanke inom idrottsrörelsen är tillexempel att föreningslivet kan utgöra enskola i demokratiska processer, där unga lärsig värdet av kollektivt arbete, formerna förett rättvist beslutsfattande, konsten atthantera en ordförandeklubba och så vidare.Å ena sidan intar därmed staten positionenatt idrottsrörelsen inte har ett egenvärde. Åandra sidan ser man det, tillspetsat, somtillräckligt att säkra att idrottsrörelsen finnsoch kan fortsätta växa för att dessa andravärden ska uppstå. Medeltilldelningen tillidrottsrörelsen, liksom Idrottslyftet specifikt,har enligt Ramböll därför i hög gradpräglats av antagandet om att en styrningmot samhällsvärden inte är nödvändig,vilket i sin tur medfört att staten i praktikenkommit att hantera idrottsrörelsen påsamma sätt som sektorer som anses ha ettegenvärde. Idrottslyftet kan därför sägasbalansera på två skilda principer som inteenkelt låter sig förenas. Rambölls bedömningär att de värden RF (och i förläng-66 svensk idrottsforskning 1/2012