Styrke-

endast för en mycket liten del av kraften, samtidigt som de snabba muskelfibrerna arbetar för
högtryck. Om man sedan ökar hastigheten ytterligare, blir det naturligtvis bara de snabba
fibrerna som står för all den kraft som då behöver genereras. Det sätt som en sprinterlöpare
springer ett lopp på illustrerar väldigt väl hur de snabba och långsamma muskelfibrerna arbetar
och reagerar. De snabba, explosiva muskelfibrerna, ser till att starten blir så snabb som
möjligt och även de långsamma får hälpa till. Detta varar dock endast så länge som belastningen
är relativt stor. Ju snabbare löparen sedan springer, desto mer minskar de långsamma fibrernas
kapacitet att bidra med kraft. Vid mycket hög hastighet är deras bidrag nästan försumbart.
Det kan t o m innebära att de långsamma fibrerna begränsar/bromsar och drar ner muskelns
totala arbetsförmåga. Att försöka råda bot på detta, genom att styrketräna med avsikten att
förstora de långsamma muskelfibrerna, resulterar bara i att man åstadkommer en ytterligare
dämpande effekt. Med andra ord, inte något man bör eftersträva vid detta tillfälle! Varför?
Därför att detta skulle medföra att löparen bromsas av de mycket kraftfulla långsamma muskelfibrerna!
Det skulle kunna liknas vid att försöka köra omkring i sin bil med parkeringsbromsen
åtdragen – visst skulle det fungera men knappast vara speciellt effektivt.
Det viktigaste i idrottsövningar är inte enbart muskelförkortning utan även prespänning.
(prestretch, försträckning, utsträckning av muskeln före sammandragning). Ju högre hastighet
man kan ”pre-stretcha” med, desto bättre. Muskelns förmåga att generera kraft blir betydligt
större efter denna övning. Kraften efter förspänning är mycket hög jämfört med utan
förspänning. ”Pre-stretch” innebär att systemet arbetar i sin helhet från nervaktivering till
muskelkontraktion. Under denna ”prestretching” lagrar vi elastisk energi i muskel och sena,
vilken senare frigörs under den koncentriska fasen. Detta är en typ av prestretch. Den EMGaktivitet
som registreras vid ett nedhopp från plint följt av ett upphopp, är mycket större än vid
ett vanligt upphopp och detta är dessutom verkligen maximal viljemässig sammandragning.
Vår prestation ökar tack vare nervpotentiering. Om man använder sig av dessa övningar eller
utvärderingsformer, är detta ett mycket intressant träningssystem.
Eftersom vi erhåller väldigt hög EMG-aktivitet, innebär detta att nervaktiveringen också är
väldigt hög. Ytterligare hopp, från högre höjder, medför ökad prestation fram till den punkt
då man uppnår optimal belastning. Om man ökar hopphöjden ytterligare därefter minskar
däremot prestationen, vilket pekar på att det endast är vid optimal belastning som man uppnår
en prestationsökning. När kraften minskar, minskar alltså även EMG-aktiviteten proportionerligt.
Detta innebär att vid hög ”stretch”-belastning får vi viss hämning av nervpotentialen. Följaktligen,
när man utför nedhopp från plint eller studshopp, finns det alltid en jämvikt mellan
de två neurogena systemen, den potentiering som kommer från stretchreflexer och den hämning
som utgår från Golgis senorgan. Vi har alltså en jämvikt mellan dessa två system. Detta
arbete publicerades 1982, och liknande studier utförda av Golofez, 1988.
Det visar sig att EMG-aktiviteten skiljer sig radikalt vid jämförelser mellan hopp från hög
respektive låg höjd. Här har vi EMG från eccentriskt arbete till koncentriskt. Studier har gett
oss en del normalvärden att utgå ifrån. En hopphöjd av en meter exempelvis, är alldeles för
hög, beroende på den inhibition som infinner sig i början av kontaktfasen. Detta bör noteras
ur träningssynpunkt. Vid försök med såväl tränade som otränade försökspersoner, har det visat
sig att för de otränade är EMG-aktiviteten låg vid kontaktfasen. För de vältränade försökspersonerna
är motsvarande värden dock mycket höga.
Träning innebär även att ha en hög potentiering av nervsystemet. I går lärde vi oss att vi
kan uppnå denna potentiering genom styrketräning. Nedhopp är en annan form av träning
som medför stor nervaktivitet. Mellan styrketräningen och explosiviteten finns en neurogen
koppling. Ett sätt att skapa explosiv kraft är att omvandla maximal styrka till explosivitet vid
exempelvis hoppövningar, med eller utan belastning. Under november 1983 utförde vi mätningar
med idrottare och erhöll kontakttider på 1,77 s. Efter flera veckors specifik träning
minskade tiden som krävdes för att utföra övningen. Det var dock inte endast en tidsförbättring
som kunde noteras, utan även själva prestations-/arbetsförmågan och den genererade
kraften ökades. Dessa resultat vittnar om en adaptation till typen av övning, plyometriska
hopp eller språng. Teoretiskt innebär detta en förbättrad förmåga att utveckla som innebär
CPU Styrketräningsseminarium 47