Styrke-

Den sista av de fyra muskelmekaniska faktorerna är muskellängden. Man vet från försök på
isolerad muskel att längden har en avgörande betydelse för förmågan att utveckla kraft (figur
1C). Det visar sig att det finns ett optimum där muskeln har sin största kraftproducerande
förmåga, förklarad med att överlappningen av de kontraktila filamenten, aktin och myosin,
där är den bästa möjliga. Den kraftproducerande förmågan går således ned såväl med en
minskad som en ökad muskellängd. När muskeln sitter i kroppen är det svårare att exakt
bestämma längd–kraftförhållandena för enstaka muskler, men sannolikt är det då huvudsakligen
nedgången med en kortare längd som blir aktuell. När positionen i en led ändras kommer
också muskellängden att ändras och därmed förmågan att utveckla kraft, allt annat lika.
De faktorer som hittills berörts har påverkat muskelns förmåga att utveckla kraft. För att
förstå begreppet styrka måste vi föra in ytterligare en variabel, nämligen muskelns momentarm
(hävarm eller hävstångsarm). Denna definieras som det vinkelräta avståndet från kraftens
riktningslinje till rotationsaxeln. Styrkeutveckling blir alltså inte bara beroende av hur stor
kraft som muskeln kan prestera utan också av det avstånd från själva leden som muskeln drar.
Om en viss kraft verkar långt ifrån leden kommer styrkan att bli större än om den verkar nära.
Extremfallet är när dragriktningen går rakt igenom ledcentrum då styrkan blir noll hur stor
muskelkraften än är. Uttryckt i mekaniska termer är styrka lika med ett kraftmoment (vridmoment,
vridande moment; engelska: torque eller moment of force), dvs kraften gånger momentarmens
längd. Formelmässigt uttrycker man det som att kraftmomentet, M = kraften, F
× momentarmen, l. Enheten för styrka blir Newtonmeter, Nm.
▼
▼
Momentarmens betydelse för belastningens (styrkekravets) storlek kring höft- och
knäleder illustreras med två lyft utförda med olika teknik, allt annat lika. (Närmare
beskrivning ges i texten.)
Figur 2
Resonemanget med kraftmoment är också användbart vid analys av belastning och styrkekrav.
Detta illustreras schematiskt i figur 2. Figuren visar två olika sätt att utföra en knäböjning med
skivstång som innebär stora skillnader i belastning (styrkekrav) på höft- och knäleder trots att
man lyfter samma vikter på stången. För enkelhetens skull betraktar vi lyftaren i två statiska
positioner. (Om lyftet vore dynamiskt, skulle effekten av en eventuell acceleration tillkomma;
en acceleration uppåt = broms nedåt skulle innebära en belastningsökning och en broms
uppåt = acceleration nedåt en belastningsminskning jämfört med den statiska; belastningsändringen
är proportionell mot accelerationens storlek.) Den kraft som belastar lyftaren är
tyngdkraften på skivstången och de kroppsdelar som befinner sig ovanför de leder vi studerar.
För åskådlighetens skull låter vi denna kraft angripa i skivstångens tyngdpunkt. Tyngdkraften
är alltid lodrätt riktad och representeras av en pil i figuren (pilens längd visar kraftens storlek).
Avgörande för styrkekravet kring de olika lederna blir på vilket avstånd från respektive ledcent-
CPU Styrketräningsseminarium 7