Styrke-

um som kraften går. Genom att ändra kroppssegmentens inbördes lägen kan detta varieras.
(Dock måste kraften hamna inom understödsytan, dvs fotens längd sett från sidan, för att
balansen skall kunna bibehållas.) Vi ser att i det vänstra fallet går kraften mycket nära knäleden
= liten momentarm = lågt styrkekrav på knästräckarna. Kring höftleden blir konsekvensen den
motsatta. I figuren till höger är i stället styrkekravet mer jämnstort på knä- och höftsträckare.
Tekniken blir alltså avgörande för hur styrkekravet fördelas, eller omvänt, sannolikt kommer
individen att anpassa sin teknik, och därmed belastningsfördelningen, till sin egen styrkeprofil.
Således kan en biomekanisk teknikanalys, som den som antytts ovan, ligga till grund för
rekommendationer om specifik styrketräning. Den individuella styrkeprofilen analyseras via
styrketester.
Styrketester kan avse styrkan kring en viss led, eller en styrkeprestation som innefattar flera
leder. I det förra fallet mäter man ett maximalt kraftmoment (i Nm, jfr ovan) oftast i någon
form av apparatur, i det senare kan det vara tal om mätning av en resulterande kraft (i N), mot
t ex underlaget, eller prestationen som en konsekvens av denna, t ex hopphöjd. Det är givet
att tester som gäller styrkeprestation kan göras mer idrottslika och därmed bättre korrelerade
med själva idrotten, dock ger sådana tester sämre underlag för bedömning av styrkekvaliteten
i sig hos enskilda muskelgrupper. Syftet med testerna måste styra utformningen av desamma!
Man måste noga tänka igenom vad man avser att testa och välja testerna därefter. Oavsett om
man väljer det ena eller andra sättet är A och O vid alla typer av styrketester att dessa standardiseras,
annars blir de meningslösa. Vid standardiseringen måste man ta hänsyn till de muskelmekaniska
faktorer som nämnts ovan.
Figur 3. Motsvarande samband som i figur 1, men här baserade på resultat från styrkemätningar på
knästräckarmuskulaturen hos människa. A. Styrka–hastighetssamband. (Värdena är avlästa vid 60 graders
knävinkel; 0 grader = rakt ben, jfr C.) B. Styrka–tidssamband (statisk aktion). C. Styrka–ledvinkelsamband.
(Kurvorna visar en eccentrisk, överst, och en koncentrisk aktion vid vinkelhastigheten 90 grader
per sekund; pilarna anger rörelseriktningen.)
Styrketestet kan utformas antingen som en statisk eller dynamisk mätning. Vid en statisk mätning
standardiseras kroppspositionen/ledvinkeln (-larna). Därigenom kontrollerar man muskellängd
och momentarmsdito. Tillräckligt med tid, vanligtvis 3–4 s, bör ges för att viljemässigt
maximum skall hinna nås. Genom att ge instruktionen att utveckla styrkan så snabbt som
möjligt kan man också studera styrka–tidskurvan (jfr figur 3B). Vid en dynamisk styrkemätning
tillkommer två ytterligare faktorer, nämligen aktionstyp och hastighet. Tekniskt löser
man detta genom att ha maskiner som via starka motorer driver rörelsen åt ena eller andra
hållet, i ena fallet försöker man bromsa medelst en eccentrisk aktion, i andra fallet försöker
man accelerera rörelsen genom en koncentrisk aktion. Oavsett den testades ansträngningar
driver motorn rörelsen med konstant hastighet, vi får en så kallad isokinetisk mätsituation. På
detta sätt har man också löst problemet med hastighetens påverkan på styrkeutvecklingen.
8 CPU Styrketräningsseminarium