Styrke-

kraft. Detta har även demonstrerats genom den höga resulterande EMG-aktiviteten.
Det är intressant hur man kan förbättra explosiv kraft genom träning med tung belastning.
Sådan träning avser att rekrytera både långsamma och snabba muskelfibrer, till största delen
genom högfrekvent träning, något som även kan användas i strävan mot explosivitet. I Italien
har jag arbetat med ett projekt med försökspersoner i olika åldersgrupper. Knäböjshopp, en
explosiv övning, var en av de övningar som gav mycket intressanta resultat. Vi observerade en
linjär kapacitetsförbättring fram till ungefär tolv års ålder. Efter tolvårsåldern bryts lineariteten
och man kan se en kraftig förbättring.
Vad är det då som föranleder denna förbättring? Det beror helt enkelt på att kroppen
genomgår en omvälvande förändring som vanligtvis kallas puberteten. Denna fas i varje människas
liv innebär bl a att nervsystemet genomgår en mognadsprocess, den senare alltför långsam
enligt de flesta föräldrar, som fortsätter ungefär fram till 20 års ålder. Redan från början av
denna process sker dock omfattande och dramatiska förändringar av personens biologiska och
hormonella system. Vi noterade att mellan 8–11 års ålder var det ingen skillnad i explosivitet
mellan könen. Skillnader började dock synas vid 12 års ålder. Vid 14–15 års ålder kan man
sedan notera hur pojkarnas kraft utvecklats betydligt mer än flickornas. Detta är alltså en
kritisk ålder då man tydligt kan se att pojkarnas explosivitet överstiger flickornas. Ytterligare
en indikation på detta är nivåerna av plasmatestosteron som uppmätts i flickor respektive
pojkar i olika åldersgrupper. Fram till 12 års ålder kan man inte se någon anmärkningsvärd
skillnad, men sedan blir skillnaden relativt dramatisk.
Med denna bakgrund antog jag att detta var förklaringen till pojkars större explosivitet.
Vid 15 års ålder blir skillnaderna än större både i testosteronhalt och explosivitet. Återigen
ledde detta mig till att dra slutsatsen, att testosteronet spelar någon typ av roll, inte i styrka
eller styrketräning, utan för utvecklingen av explosiviteten. Man kan läsa i vilken bok som
helst som behandlar forskning, träning eller enbart grundläggande fysiologi, att testosteron är
kopplat till processer som förstärker och skyddar den syntes som bidrar till muskelstyrka.
Enligt vad vi kommit fram till verkar det dock som om testosteronet i stället är kopplat till
explosiv prestation. Vid ett annat tillfälle då vi använde italienska professionella fotbollsspelare
som försökspersoner kom vi fram till ytterligare korrelationer mellan explosivitet och testosteron.
Med testosteron avses här fritt testosteron som är mer effektivt än totaltestosteron.
Dessa korrelationer resulterade i slutsatsen att testosteron bidrar mer till en idrottares
snabbhet än styrka. Det är den här typen av upptäckter som har föranlett vårt arbete, som
utförts i samarbete med Alf Thorstensson. Vi har inriktat oss på att kunna skapa förutsättningar
för att utföra tester med största möjliga specificitet. Med detta i tankarna har vi utvecklat en
maskin för att hjälpa oss med våra mätningar. Vi ansåg att det var av största vikt att kunna
utföra mätningar under samma förhållanden som idrottarna tränar och tävlar i. För att mäta
prestation i en given rörelse är det naturligtvis den rörelsen som skall utföras när man söker de
mest relevanta testdata till skillnad från de testvärden som erhålls vid rörelser utförda i någon
form av rent testorienterad apparatur som inte liknar något verkligt idrottsligt rörelsemönster.
Med den apparatur som vi utvecklat kan vi mäta försökspersonernas rörelser under normala
förhållanden under utförande av de rörelser som ingår i deras respektive grenar. När vi ökar
belastningen mäter vi detta individuellt och naturligtvis kan även ett flertal andra parametrar
såsom kraft, styrka och snabbhet mätas. Utrustningen visades tidigare av Ole Olsen och sprintertränaren
Håkan Andersson.
Jag skulle vilja peka på några av de mycket intressanta resultat som vi erhållit med hjälp av
denna utrustning. Vid ett försökstillfälle samarbetade vi med italienska sprinterlöpare. Mätningarna
vi utförde gällde såväl kraft som hastighet för både de kvinnliga och manliga löparna.
Det visade sig snart att det inte var någon skillnad mellan könen när det gäller styrka.
Skillnaderna var däremot stora när det gäller hastighet och kraft. Det verkar alltså som om när
vi uttrycker styrka som en funktion av egenvikt, borde det inte finnas någon skillnad mellan
män och kvinnors värden. Men dessa upptäckter är knappast nya, de överensstämmer ganska
väl med det som man redan visat. Häkkinen nämnde bl a hur det tidigare har visats att när
styrka uttrycks som en funktion av muskelarea, så är det ingen skillnad mellan könen.
Även om det jag nyss nämnt är gammal skåpmat tror jag att det följande är okänt för de
CPU Styrketräningsseminarium 49