Styrke-

En kollega till mig, Colli, har arbetat med volleybollspelare av elitklass för att se hur de
reagerar på olika typer av styrketräningsövningar. Resultaten av försöket, som utfördes under
ett antal veckor, mättes som kraft utvecklad vid viss belastning. De kraftökningar som man
kunde se redan efter ett par veckors träning bedömdes bero helt och hållet på ökad maximal
styrka. Vid fortsatt träning sågs dock inte ökad kraft endast i samband med tung träning, utan
även vid träning med begränsad belastning. Vad detta innebär är att man först åstadkom en
ren styrkeökning som sedan följdes av en explosivitetsökning. Med hjälp av Ergo Powerenheten
kunde vi kartlägga kraft och belastningsförändringarna som en funktion av olika
träningsperioder.
Det är dessutom intressant att man noterade att i början av försöket ökade styrkan fram till
en viss punkt för att sedan upphöra. Däremot fortsatte utvecklingen av hastighet med just hög
fart! Jag tror att detta beror på att under perioden då man noterade ökningen av styrka,
skedde en neurogen adaptation som följdes av morfologiska förändringar, eller kanske snarare
förhållanden, som medgav en förbättrad explosivitet genom en ökning av testosteronnivån.
Bland löpare har det visat sig att de som springer korta och snabba distanser, har högre nivåer
av testosteron än de som tävlar i mer uthållighetsorienterade grenar.
Under denna studie passade vi dessutom på att försöka svara på hur olika träningsformer
påverkade EMG-aktiviteten. Vi började med maximalt explosiva övningar och tittade på hur
mycket energi och kraft som dessa genererade. Sedan följde ytterligare övningar med bestämda
vilointervaller inlagda. Till att börja med skapades endast en liten mängd kraft, men helt
plötsligt efter den andra serien av övningar ökade EMG-aktiviteten. Detta betyder att från det
tillfället påbörjades en minskning av den neuromuskulära effektiviteten. Med detta i åtanke
ville vi då ta en lite närmare titt på koncentrationen av serumtestosteron, tillväxthormon och
andra hormoner som hade ett samband med de erhållna resultaten. Detta var av speciellt
intresse eftersom tidsintervallen mellan de olika träningsserierna och hastigheten med vilken
dessa utfördes, innebar en fullständigt modifierad adaptation av hormonsystemet, vilket i sin
tur är kopplat både till maximal styrka och explosivitet.
I och med detta kommer även superkompensation in i bilden. Innebörden av detta är att
när hård träning har utförts träder en dämpande effekt in i bilden, vilket innebär att den
katabola reaktionen följs av en anabol reaktion. Men vad innebär detta i praktiken? På det
stora hela verkar det som om att när man upplever stress, använder man sin energi för mekaniska
sysslor och synteser. Däremot när man använder någon av sina bensträckarmuskler eller
annan aktivitet där armar eller motsvarande kommer in i bilden, växlar kroppens energiproduktion
sin inriktning till att producera energi för musklernas arbete. Detta lämnar mycket
lite energi kvar för att enkla synteser skall kunna pågå, vilket leder till att dessa synteser minskar
i samband med mekaniskt arbete. Anledningen till detta är helt enkelt att det då saknas
energi för att skydda syntesen. I stället använder man all tillgänglig energi till att kunna utföra
fysiskt arbete, detta är den kataboliska effekten. Detta innebär inte att man förstör sina muskler,
utan att det finns mindre energi att uppehålla en jämvikt mellan nedbrytning och produktion
av proteiner, såsom muskelceller, enzymer osv.
Jag arbetade nyligen med en annan studie som har mycket gemensamt med den jag nyss
beskrivit. Där kom vi fram till att när övningar utfördes med hög hastighet kunde man även
uppnå en ökad testosteronnivå, i gengäld när hastigheten sjönk följde testosteronet med samtidigt
som tillväxthormon ökade. Det är dock inte bara hastigheten och antalet repetitioner
som dikterar dessa förändringar, utan även hur vilopauserna planeras in i träningen. Detta är
något som visat sig ha mycket stor betydelse. Hur länge bör man då vila mellan sina set? En,
två eller kanske tre minuter? Det finns idag inget definitivt svar på detta, bara olika teorier.
När man använder sin maximala styrka och dessutom verkligen anstränger sig så resulterar
detta i 1 RM (one repetition maximum). Varför kallas det 1 RM? Därför att det inte går att
utföra två gånger. Detta beror på att man har rekryterat/använt sig av alla sina möjliga motoriska
enheter. Hjärnan har några begränsande faktorer, men dessa kan inte rekryteras alls. Om
man får se hur mycket kraft man presterat efter att själva övningen utförts, leder detta till
betydligt sämre notering i samband med andra försöket. Om man inte har utfört liknande
övningar regelbundet tidigare, måste man vänta flera minuter innan man kan ge sig på och
CPU Styrketräningsseminarium 51