This document is downloaded from HELDA - The Digital Repository ...

31
sig strängare och obarmhertigare emot de oäkta barnen,
än någon annan Germanisk lagstiftning, på Sachsenspiegel
nar. Också tyckes densamma för ingen del öfverensstämma
med de grundsatser, som uttala sig uti de tyranniska
statuter, hvarigenom man under Henrik den IILs
(1216—1272) tid sökte mota den öfverhandtagande oseden,
att genom understuckna barn ("partus suppositus")
utestänga äkta fränder från arf. Enligt dessa stadgar
kunde nemligen den arfsberättigade slägtinge, som misstänkte
att de äkta makarne ej sammanaflat det uppgifna
barnet, fordra laglig undersökning till utredande af verkliga
förhållandet. 30 ) Dock synes den Engelska rätten
ständigt hafva strängt och konseqvent följt den omnämnda
Romerska rättsregeln, samt uteslutit dess tillämpning endast
i de fall, att genom osvikeliga bevis utredas kunde,
det mannen omöjligen kunnat afla barnet. 31 )
Beträffande denna fråga säger Jutska lagen 32 ) uttryckeligen,
att ingen annan än rätter arfvinge eger bevisa
dens oäkta börd, som en gift man erkänt för sitt
10 ) Gans, 1. c. p. 374. Hvarje hustru, som påstod sig vara hafvande,
måste infinna sig för Sheriffen, på det att hennes tillstånd skulle,
enligt dennes föreskrift, undersökas af för sådant ändamål antagna,
edsvurna qvinnor. Men ej nog härmed. Hon hölls ända till fostrets
födelse uti ett slags civil-arrest, på det något underslef ej skulle
kunna bedrifvas. Bracton II. 32.
31 ) De Engelska lagarne nämna härvid de fall, att mannen under hela
tiden vistats utom England ("extra qvatuor maria,") eller att han bevisligen
var oförmögen att afla barn- Se Gans. B. 4. p. 395.
»») B. I. c. 22 (Nord. Oldsk. D. 9. p. 13): "Hvem sum fatluer gör sik
til barn, thsen må aengi man vrsekas, - - ut£en rsettae arving." Detta
stadgande tyckes vid första ögonblicket strida emot samma lags B. I.
c. 25, der det heter: "Horbörn taksc sekki seftter fathser, tho at han
thinglius." Men vid närmare öfvervägande och jemförelse med andra
momentet i samma kapitel framgår klarligen, att detta ställes
mening är, att horbarn icke taga arf efter deras naturlige fader,
äfven om de af honom blifvit tinglyste.