This document is downloaded from HELDA - The Digital Repository ...

2
frånvaro eller i något endast negativt. Ty han var barn
af sin tid, af sitt folk, och måste skåda företeelserna med
dess ögon, med dess sinnelag. Hans betraktelse kunde
icke mer följa de Germaniska stammarne på den tidpunkt
då de nedslagit sig och blifvit husvarme i länder redan
förut öfversvämmade af den verldsbetvingande stadens
söner med deras bildning, deras sedeförderf. Han skulle
äfven då hafva varsnat hos dem en vida ädlare moralisk
hållning än hos Roms vanslägtade ättlingar. "Hos Göterna,"
säger i femte seklet Salvianus, 2 ) "finnas ej andra
vällustingar än Romare/' och att det varit annorlunda hos
deras stamförvandter har man intet skäl att antaga. Och
likväl räcktes äfven åt dem förfiningens och vällustens
circeiska bägare; de läppjade väl derpå, men tömde den
ej som Romarne med draggen.
Föga mera lyckad än Taciti förklaring synes den af
Wilda, en bland nutidens förnämsta forskare i detta ämne,
då han säger: 3 ) "kyskhet var hos dåtidens Germaner
icke sedligt bud och grundsats, den var natur."
Tvertom. Germanerne voro medvetne af kyskheten såsom
sedligt bud; de voro öfverhufvud det folk, inom
hvilkct personlighetens princip först tog ut sin rätt äfven
i denna tendens. Endast den renade sjelfkänslan, medvetandet
om sig sjelf såsom sedligt subjekt, kan höja menniskan
öfver sinlighetens drifter, gifva henne besinning
under passionernas stormar i eget bröst och på sådan
grund ett berättigande att fordra detsamma af andra.
Men i och med detta den subjektiva principens framträdande
var, såsom Hegel och sedermera hans snillrike
a ) De Gub. Dei. Lib. VII. p. 2C0. Jfr ibid. p. 222. På ett annat
ställe kallar han Germanerne i allmänhot "efferi crndelitate sed
castitate mirandi." Se J. G. Heinecc. Elem. Jur. Germ. Halao
1736. L. 1. Tit. 7. §. 146. Lr. 11. Tit. 10—14. §§. 147—203. Calonius:
Om de fordne Trälarnes rätt i Sverrge på 11. st.
3 ) I hans skrift: "Von den unecht gebornen Kindern," inf. i Zeitschrift
f. D. K. Wissensch. H. 4.