This document is downloaded from HELDA - The Digital Repository ...

49
närmast och hufvudsakligast afspeglar sig just uti deras
förhållande till detta rättsinstitut, öfvergå vi nu till de
särskilda lagstiftningarne i ämnet, och först till
a. Kanoniska rätten. Denna lemnar icke några detaljerade
bestämningar angående föräldrarnes rättigheter
och skyldigheter i förhållande till deras oäkta barn. Den
stadgar endast i största allmänhet: "Ii, qvi non sunt de
legitimo inatrimonio,. matrem potius qvam patrein
seqvuntur," 4 ) hvarigenorn synes antydas, att mundium
öfver dem tillkom begge föräldrarne, ehuru det företrädesvis
borde handhafvas af modren, hvilken förthy äfven
vore närmare än f ad ren, att hemma hos sig uppfostra
dem. Dock egde begge föräldrarne efter råd och lägenhet
sörja för dylika barns underhåll. 5 ) Föröfrigt berör
den Kanoniska rätten ej med ett ord de oäkta föddes
förhållande till mundii-institutet. Emellertid torde man
vara berättigad att, af den anda som genomgår hela ifrågavarande
lagstiftning, sluta det deras ställning i detta
hänseende icke varit väsendtligen olika de äkta barnens.
Men ett helt annat förhållande träder oss till möte i
b. De gamla-Germaniska folklagarne. Enligt dem
alla, med undantag af Lombarda, gälde angående oäkta
barn i allmänhet den Romerska rättssatsen: "patrem non
habent;" de räknades icke till sin naturlige faders, utan
«) c. 15. C. XXXII. qv. 4. (Richter p. 982.)
5 ) Decretal. Lib. IV. Tit. 7. Cap. 5. (Eichter p. 664): "Uterqve (sc res (alimentatio
spuriorum) ex seqvitatp deseendat, caritateqve sanqvinis."