This document is downloaded from HELDA - The Digital Repository ...

81
den fria bördens rent personliga rättigheter. Småningom
försvann ättboten alldeles. Redan Birger Jarl, Magnus
Lagabeters samtida, förklarade det for edsörebrott att
hämnas på annan än gerningsmannen, och Magnus
Eriksson stadgade uttryckeligen, att "Engin scal oo
Eer aeptir settarstudha uthgsera firi dräp." Den omnärauea
derföre icke mera uti handslagen. * 3 ).
C. Arfsrätt.
Naturen sjelf stälde individen i förbindelse med sin
slägt. Detta samband, af tanken adladt till sedlig enhet,
beviste sig i alla lifvets förhållanden. Ja dess varaktighet
och styrka var större och oförgängligare än desses,
ty det bröts icke ens af döden. Ännu ur den öppnade
grafven framslingra trådar, förenande den hädangångne
med efterlefvande anhörige. Dessa trådars samlingspunkt
är arfsrätten, detta institut, hvarigenom personens,
i egendomen representerade, verksamhet ännu efter
dess död fortlefver till blodsförvandternes bästa. Men.
icke blott uti familjens, utan afven medelbarligen i statens
välfärd ingriper arfsläran djupt, ja djupare måhända
än någon annan del af den borgerliga rätten. Uti ingen
del af rättssystemet har derföre också hvarje legislation,
som blott varit detta i högre mening, i samma men som
på detta gebit kännt nödvändigheten, att utgå från en
psykologisk grundtanke, samt förthy sträfvat, att icke endast
hopa stadgar och föreskrifter, utan äfven genomarbeta
enskildheterna efter denna princip. Såsom sådau
43 ) Se Nordstr. D. II. p. 9. 103. . Jfr Magnus Erikssons Skara-stadga
1335.