This document is downloaded from HELDA - The Digital Repository ...

men Germanen utvidgade och förädlade dess allegoiiska
betydelse; han såg i handen icke blott ett verktyg för
hot och tukt, utan äfven ett medel för hjelp och ledning.
Familjefadrens mundium var således ett inbegrepp af
både rättigheter och skyldigheter. Han var berättigad
att fordra hörsamhet af familjens medlemmar, samt att,
ifall han icke åtlyddes, använda måttliga kastigationsmedel;
han egde utkräfva försoningsböter för brott emot
dem; han förvaltade deras egendom och kunde, i egenskap
af döttrarnes giftoman, hindra för dem skadliga
äktenskap. Men derjemte ålåg honom på andra sidan,
att beskydda sina myndlingar, såväl i allmänhet, som
ock genom uppträdande för eller med dem inför rätta;
att sörja för deras underhåll och ansvara för deras uppförande;
äfven8om att för eller jemte dem erlägga böter,
hvilka de genom begångna förbrytelser ådragit sig. Med
ett ord, mundium var ett förhållande af ömsesidiga rättigheter
och pligter. 3 ) Efter familjefadrens död, eller
om han af andra orsaker ej kunde handhafva mundium
öfver barnen, tillkom detsamma deras närmaste fränder,
hvilka, såsom öfvertagare af detta kall, benämndes förmyndare.
Att det sköttes till myndlingarnes bästa, deröfver
vakade åter ätten i sin helhet.
Efter att hafva antydt det begrepp, som låg till
grund för det Germaniska mundium, och hvilket noga
bör vidhållas, emedan de oäkta barnens familjeställning
att ordet kommer af det latinska manus. Jfr Mittermaier: Grundsätze
des deutschen Privatrechts. B. 2. p. 239 not. 20. Se ock
Grimm: D. R. A. p. 447, hvarest erinras om handslåendet såsom ett
symboliskt uttryck för beskydd. Andra hypoteser hos Heineccius.
El. Jur. Germ. I. 99.
*) Mittermaier anf. st. p. 240. Heinecc. El. Jur. Germ. I. 99—109.
Bevisställen, samlade hos Mittermaier, äro: LL. Roth. c. 202; Grimoaldi
c. c. 6. 7; Luitpr. II: 36; IV: 4; V: 2; Wisig. IV: 3; -Ssp. I:
11. 16. 23. 41—47; IL 17. 19. 65; III: 3. 7.