Fallet Magnus

inte dra fasta slutsatser från våra data fast de tyder på att både och inträffar.” (s
309-310)
Denna försiktighet i tolkningen kännetecknar emellertid inte de ”experter” som
många år senare utnyttjar dess givna data. I stället finner vi i fallet Magnus att dr
Bailey i sitt yttrande anför att denna studie utgör den grundläggande
vetenskapliga och empiriska grunden för den numer förhärskande tesen att
autism orsakas av genetiska faktorer.
”... data som stödjer tesen att autism är ett komplext tillstånd härstammar från
genetiska studier. Avgörande var Folstein & Rutters (1977) studie av samkönade
tvillingar.”
Än mer förvirrande utgör experten Niklas Dahls referens till samma studie:
”Familjestudier har visat att 2 % av helsyskon till autistiska barn också har
sjukdomen (Folstein & Rutter, 1977).” Denna fråga har inte alls undersökts i F
& R:s studie. Däremot refereras här en osäker uppskattning som gjorts i en
tidigare studie av Rutter 1967 (”Även om den bästa tillgängliga skattningen
pekar på att endast omkring 2 procent av syskonen ...” (s 297)) vilket är något
annat än att detta har visats, än mindre i denna studie.
Bailey anför i sitt yttrande däremot vidare i denna fråga (apropå 2 % eller mer):
”Ökad förekomst i en familj visar inte om mekanismen är genetisk eller någon
riskfaktor i miljön. Beviset för genetisk påverkan när det gäller autism var ett
resultat av den första epidemiologiska tvillingstudien av Folstein & Rutter
(1977).”
Folsteins och Rutters (1977) studie har på så sätt kommit att användas som om
den vore en deskriptiv och t.o.m. kausal studie, vari bevis på de genetiska
faktorernas allmänna dominerande inflytande för autism har framlagts och
godtagits inom medicinen. Denna allmänna tes tjänar i målet mellan Magnus
och Holmia syftet att ”bevisa” att även Magnus autism måste ha framkallats av
genetiska faktorer. Detta föranleder oss här att granska studiens metoder och
resultat.
Målpopulation, diagnoskriterier och urval
F & R beräknar frekvensen av autism i populationen (ej definierad vidare,
troligen avses den brittiska) till 20–40 / 100 000 (s 297). De urvalsmetoder de
använt för att få fram sina samkönade tvillingpar utnyttjade en rad olika källor,
och det antal tvillingpar man då kunnat identifiera stämmer väl med denna
frekvens. Sammanfattningsvis hävdar man att ”det finns all anledning att tro att
23