Fallet Magnus

En av de godtyckligheter som ligger i vetenskapliga sannolikhetsbedömningar är
alltså valet av ”vilken vetenskap” som ska användas. Enligt t.ex. psykologisk
och pedagogisk vetenskap så kan en svensk sjuttonåring med all sannolikhet
läsa, skriva och räkna hjälpligt - ett sannolikhetsgrundat påstående som i
Magnus enskilda fall enkelt kan visas felaktigt. Att pådyvla den enskilde
bedömningar som grundas på statistisk sannolikhet är alltså vanskligt.
I fallet Magnus ska dessutom det medicinska synsättet och språkbruket självt,
samt det handlande detta leder till (t.ex. vaccineringsprogram med skaderisker
för den enskilde), prövas gentemot Magnus mänskliga rättigheter. Det finns
därför ingen anledning för domstolen att ge den medicinska s.k. vetenskapen
tolkningsföreträde, genom att tillmäta medicinskt inomvetenskapliga argument
med föga vardaglig eller juridisk relevans någon avgörande betydelse.
Resonemangen ovan visar att ”den vetenskapliga sannolikheten för X” i ett
enskilt fall (t.ex. fallet Magnus) inte utgör någon fast och entydig egenskap hos
Magnus (vilket ju språkbruket leder oss att tro), utan egentligen utgör en
skönsbedömning, klädd i pretentiös språklig dräkt. Ty vilken vetenskap som
åberopas, vilka fakta som inhämtas i det enskilda fallet och i jämförbara fall,
samt vilka fall och grupper som bedöms som jämförbara, och till vilken grad
denna jämförbarhet gäller för varje enskilt fall i de grupper som studerats - allt
detta avgörs av bedömaren själv. Förändras någon av dessa faktorer så förändras
också den påstådda ”vetenskapliga sannolikheten”, ibland synnerligen radikalt.
Omtvistade kunskapsområden med olika forskningsansatser och konkurrerande
paradigm ger ingen grund för ”objektiva” sannolikhetsbedömningar
överhuvudtaget.
Att exempelvis den medicinska vetenskapen skulle producera observationer av
särskilt hög kvalitet eller mängd, som särskilt lämpade för
sannolikhetsbedömningar kan också ifrågasättas. Den kan ev. uppbringa
exempelvis 1000 observationer av 1000 olika vaccinerade barn utan autism, och
därav göra bedömningen att vaccin med 100 % sannolikhet inte orsakar autism.
Men exempelvis Magnus föräldrar skulle kunna göra 999 observationer av sitt
ännu ovaccinerade barn för att den 1000:e observationen, dagen efter
vaccinationen, finna klara beteendeförändringar, varav de kan bedöma
sannolikheten för att hans beteendeförändring beror på vaccineringen till 100 %.
Det finns ingen logisk grund att avvisa den senare sannolikhetsbedömningen,
men godkänna den första. I stället måste man acceptera att ”sannolikhet” inte är
en objektiv egenskap, utan en relation mellan en observatör och det han
observerar. Det som ser rött ut från ett håll ser brunt ut från ett annat.
Vi kan påminna om Tage Danielssons välkända monolog om Harrisburg, där
han påpekade att en olycka ansågs vara så osannolik att det som hände faktiskt
39