Fallet Magnus

Tvillingfödslar och vissa kognitiva svårigheter kan till viss del vara genetiskt
betingade. Men F & R har inte lyckats visa att autism är det, däremot har man
effektivt lyckats visa svårigheterna att påvisa detta.
Hur tillämplig är Folstein och Rutters studie från 1977 i dag?
Det är lätt att föreställa sig att vetenskapliga sanningar är eviga. Sanningen är att
de ofta är kortlivade, i synnerhet gäller det inom medicinen. Expertyttrandena
rörande Magnus ger påtagliga bevis för detta.
Dahl anger i sitt yttrande att frekvensen autism ligger mellan 1–7 / 1 000, d.v.s.
100–700 per 100 000 invånare. Folstein och Rutter angav frekvensen 1977 till
20–40 per 100 000. Skillnaden mellan dessa bedömningar innebär att
autismfrekvensen kan ha ökat upp till 35 ggr vad den var 1977.
Det förtjänar att uppmärksammas att redan F & R i sitt praktiska autismbegrepp
inkluderade t.ex. atypisk autism, och uppenbarligen också vissa i dag kända
differentialdiagnoser, exempelvis just Landau-Kleffners syndrom. Samtidigt har
ytterligare en rad tidigare diagnoser för barn med kognitiva och sociala
störningar tillkommit sedan 1977, vilka då sällan var aktuella som
differentialdiagnoser – ADHD, ADD, DAMP. Om dessa tidigare omfattats av
autismbegreppet borde ju antalet autister i motsvarande mån ha minskat – inte
ökat explosionsartat.
(Som exempel på fler motsägelser anför t.ex. Dahl att debutåldern 18 mån–2 år
är typisk just för genetiskt orsakad s.k. infantil autism. F & R:s fyra nyckelfall
till styrkande av det genetiska sambandet utgörs av tre fall av atypisk autism
medan det s.k. typiska infantilfallet tillfrisknade i tioårsåldern, vilket är
synnerligen otypiskt.)
Däremot torde det vara svårt att hävda att den i dag starkt ökade
autismfrekvensen skulle till någon större del bero på att fenomenet autism
numer uppmärksammas och diagnosticeras mera, medan populationen i stort sett
är densamma som 1977. Detta skulle helt undergräva F & R:s kategoriska
påstående att ”det finns ytterst goda skäl att tro att vår samling av autistiska
tvillingar i princip var så komplett som den kunde vara” (s 307), och kräver i så
fall ytterst god bevisföring.
Slutsatsen måste – i vilket fall som helst - bli att den population ”autister” som F
& R undersökte 1977 i många avseenden är en helt annan än den som föreligger
i dagens samhälle 30 år senare. Därmed föreligger inte heller några
vetenskapliga förutsättningar att generalisera undersökningsresultat från den
29