Fallet Magnus

epidemiologiska studierna av autistiska tvillingar…” (Bailey et al., 1995, sid 63), och nämnde eller
citerade inte alls Ritvos studie från 1985. Suzanne Steffenburg och hennes kolleger hävdade i sin
tvillingstudiepublikation 1989 att Folstein och Rutters undersökning utgjorde “den enda godtagbara
tvillingstudien om infantil autism”, därför att i Ritvos studie “samlades de flesta fallen in från svar
som inkom på ett nyhetsbrev från the National Society for Autistic Children,” vilket kunde “leda till
att för många konkordanta och monozygotiska fall togs med” (Steffenburg et al., 1989, pp. 405-406).
Och i en artikel 1991 skrev Folstein och Piven (1991, sid 768) om ”ett antal metodologiska problem”
med Ritvo och kollegers studie. Därefter har många forskare och granskare följt de här författarnas
exempel och strukit Ritvos data ur litteraturen om autism och genetik (ett färskt exempel är Ronald et
al., 2006).
I litteraturen om genetik i samband med psykiatri och psykologi är det mycket sällsynt
att forskare eller granskare försöker misskreditera en viss tvillingstudie av metodologiska skäl.
Borttagandet av Ritvos studie från litteraturen befriar givetvis de här författarna från den svåra
uppgiften att förklara hur Ritvos 24 % DZ konkordans – vilket är ungefär 8 gånger högre än den för
vanliga syskon – är förklarlig inom ramen för genetiska teorier om autism. Medan de här författarna
ignorerar eller diskrediterar Ritvos data i egna syften, återupplivar professor Dahl de här data för att
imponera på domstolen med hög MZ tvillingkonkordans för autism, och han kan samtidigt inte
förklara hur Ritvos siffra 24 % för DZ tvillingar stämmer överens med förutsägelser om genetik.
Olyckligtvis är det inte ovanligt inom litteraturen om psykiatrisk genetik att man finner författare som
väljer och vrakar bland data på det här sättet. I det här aktuella målet lade professor Dahl fram Ritvos
diskrediterade (av ledande forskare inom autism och genetik) data, medan han samtidigt beslöt sig för
att inte lägga fram den allmänt accepterade siffran på 36 % MZ konkordans i Folstein och Rutters
studie.
I tabell 1, som jag framlägger som ett alternativ till professor Dahls bild nummer 9,
presenterar jag resultatet av samtliga tvillingstudier. Enligt mina beräkningar är den genomsnittliga
MZ konkordansen 77 %, och den genomsnittliga DZ konkordansen 10 %, när Folstein och Rutters
data från 1977 tas med i beräkningen.
Som jag har framlagt, så kan skillnader i konkordans mellan MZ och DZ tvillingar
förklaras av miljömässiga orsaker, förutom många andra metodologiska problem med tvillingstudier.
Jag kan inte gå in på de problemen här, och jag har diskuterat dem ingående i mina böcker. Men även
om de här siffrorna verkligen pekar på genetikens betydelse, skiljer de sig inte kvantitativt från andra
psykiatriska sjukdomar (som schizofreni och manodepressivitet) där miljöfaktorers roll erkänns i vida
kretsar.
79