Fallet Magnus

För att klargöra vanskligheterna med att överföra empiriskt funna
frekvensskillnader (bland grupper) till en juridiskt bindande bedömning i ett
enskilt fall måste vi ytterligare belysa det s.k. sannolikhetsbegreppet.
(Ex. Rutter: ”Liksom i fråga om ASD i allmänhet är sannolikheten extremt stor
för att orsakssammanhanget bakom Magnus ASD var verksamt under
fosterstadiet med genetiska faktorer som en dominerande påverkan.”)
Inom juridiken har begreppet sannolikhet inte den centrala roll som det har inom
den empiriska vetenskapen. Det närmaste man kommer inom juridiken är väl
”rimligt tvivel”, vilket emellertid innefattar bedömningar och sammanvägningar
av samtliga omständigheter i fallet, ofta av rätt olikartat slag. De logiska
falluckor som sannolikhetsbegreppet öppnar måste därför pekas ut:
En och samma tänkbara händelsemöjlighet kan t.ex. ha helt olika
”vetenskapligt säkerställda” sannolikheter. Detta strider helt mot såväl
vardagligt som juridiskt språkbruk, och utgör grund för höggradig förvirring:
Det är t.ex. inte möjligt för en och samma person att samtidigt vara 38 och 55 år
gammal, att samtidigt vara 155 och 193 cm lång, att samtidigt väga 55 och 72
kg, o.s.v. Däremot medger vetenskapligt språkbruk en person att samtidigt ha
en vetenskapligt säkerställd överlevnadschans om t.ex. 99 % resp. 1 %.
Ex 1A: Det vi vet om Andersson är att han är svensk medborgare
och 55 år gammal. Enligt vetenskapliga empiriska kriterier lever
svenska män i genomsnitt 76 år, varför han har en sannolik
återstående livslängd på 21 år. Risken att han ska dö under
innevarande år är mindre än 1 %.
Ex 1B: Det vi vet om samme Andersson är att han i eftermiddags
blev överkörd av tåget och förlorat tre liter blod och båda benen samt
spräckt skallen. F.n. har han just slutat andas. Vetenskapligt sett kan
hans återstående livslängd sannolikt nu räknas i minuter.
Olika vetenskaper och kunskapssystem kan åberopas som grund för en
sannolikhetsbedömning i det enskilda fallet, och ge radikalt olika resultat. Noga
räknat måste ”vetenskapens bedömning” omprövas varje gång som en ny
relevant studie presenteras, vilket ju faktiskt sker löpande. (Den statistiska
överlevnadschansen för en person som drabbats av svår diabetes förändrades
t.ex. radikalt i samma ögonblick som insulinbehandlingen introducerades.)
Dessutom måste sannolikhetsbedömningen i det enskilda fallet uppenbarligen
påverkas av vilken information bedömaren inhämtat - både i det enskilda fallet
och om ”jämförbara” fall (vilka detta nu kan vara...).
38