Den andra nationella nätverkskonferensen.pdf

Det jag ska försöka göra nu, på ungefär en kvart, det är att jag ska föra ettresonemang om det här, som förstås utgår från mina egna erfarenheter,men som förhoppningsvis också har ett värde på ett mer generellt plan.Detta med att ha självmordstankar var inget nytt för mig när jag skrevdet jag läste upp inledningsvis, eftersom jag hade mina första självmordstankarnär jag var i 11 - 12-årsåldern. När man är i den åldern, det vet nisäkert själva, så väcks väldigt mycket frågor. För mig handlade detmycket om: är det bara jag som har de här tankarna, eller har alla det, ochom alla har det, varför pratar ingen om det? Jag funderade mycket på omdet var någon slags överenskommelse, att man inte ska prata om de härsakerna, och då får inte jag heller göra det. Är självmordstankar en del avatt bli vuxen, eller är det något onormalt hos mig, någonting som är sjukt,som jag borde ha hjälp med - mycket sådana funderingar.Senare, när jag var lite äldre än elva år, kom ju också funderingar kringhur mycket arvet spelar in, att det funnits depressioner i min släkt,tillbaka i tiden, om det hade någon betydelse, om det är någon slagsförbannelse som min familj drabbats av.Men jag började skriva, och jag skrev ganska mycket för mig själv underflera år. Sedan var ju inte det här något statiskt tillstånd utan något somkom i perioder, man hanterade självmordstankarna. Men efterhandupplevde jag att det här hindret att berätta för någon annan, någon merperson, växte sig större. Ju längre tiden gick, desto större blev tröskelnsom man skulle över till att någon annan skulle veta om det här.När jag funderar över det här i dag tror jag också det hade att göra medett dåligt samvete som var förknippat med att ha den här sortens tankar.Alltså att det för mig hade mycket att göra med en koppling till skam. Fårman egentligen må så här dåligt när man har det så bra? - Alltså materielltsett bra. Man har föräldrar som älskar en, man har vänner, man harmat för dagen, tak över huvudet, man lever i en på många plan väldigttrygg värld - och att man då kan må så dåligt, det var det som var förknippatmed skam. Man borde ju vara mer tacksam.Fram till jag var i 19 - 20-årsåldern så fanns de här perioderna, återkommande,men det var först när jag var 19 år som jag tog det allra förstainitiativet till någon slags hjälp utifrån. Det skedde när jag hade flyttat tillen universitetsstad i södra Sverige och flyttat hemifrån för första gången.Jag tog kontakt med studenthälsan där och fick prata med en sjuksköter-118