Det jag ska försöka göra nu, på ungefär en kvart, det är att jag ska föra ettresonemang om det här, som förstås utgår från mina egna erfarenheter,men som förhoppningsvis också har ett värde på ett mer generellt plan.Detta med att ha självmordstankar var inget nytt för mig när jag skrevdet jag läste upp inledningsvis, eftersom jag hade mina första självmordstankarnär jag var i 11 - 12-årsåldern. När man är i den åldern, det vet nisäkert själva, så väcks väldigt mycket frågor. För mig handlade detmycket om: är det bara jag som har de här tankarna, eller har alla det, ochom alla har det, varför pratar ingen om det? Jag funderade mycket på omdet var någon slags överenskommelse, att man inte ska prata om de härsakerna, och då får inte jag heller göra det. Är självmordstankar en del avatt bli vuxen, eller är det något onormalt hos mig, någonting som är sjukt,som jag borde ha hjälp med - mycket sådana funderingar.Senare, när jag var lite äldre än elva år, kom ju också funderingar kringhur mycket arvet spelar in, att det funnits depressioner i min släkt,tillbaka i tiden, om det hade någon betydelse, om det är någon slagsförbannelse som min familj drabbats av.Men jag började skriva, och jag skrev ganska mycket för mig själv underflera år. Sedan var ju inte det här något statiskt tillstånd utan något somkom i perioder, man hanterade självmordstankarna. Men efterhandupplevde jag att det här hindret att berätta för någon annan, någon merperson, växte sig större. Ju längre tiden gick, desto större blev tröskelnsom man skulle över till att någon annan skulle veta om det här.När jag funderar över det här i dag tror jag också det hade att göra medett dåligt samvete som var förknippat med att ha den här sortens tankar.Alltså att det för mig hade mycket att göra med en koppling till skam. Fårman egentligen må så här dåligt när man har det så bra? - Alltså materielltsett bra. Man har föräldrar som älskar en, man har vänner, man harmat för dagen, tak över huvudet, man lever i en på många plan väldigttrygg värld - och att man då kan må så dåligt, det var det som var förknippatmed skam. Man borde ju vara mer tacksam.Fram till jag var i 19 - 20-årsåldern så fanns de här perioderna, återkommande,men det var först när jag var 19 år som jag tog det allra förstainitiativet till någon slags hjälp utifrån. Det skedde när jag hade flyttat tillen universitetsstad i södra Sverige och flyttat hemifrån för första gången.Jag tog kontakt med studenthälsan där och fick prata med en sjuksköter-118
ska. Och det som hände då, när jag berättade för en annan människaförsta gången om mina självmordstankar, det var dels en stor lättnad, attdet var någon annan än jag som visste om det, men också förvåning överatt jag inte mötte någon dramatisk reaktion - jag kunde berätta det här,och det var alldeles lugnt, och vi kunde fortsätta prata, även efter det attjag talat om att jag funderade på att ta livet av mig. Jag vet inte vad jaghade haft för föreställningar, men jag blev varken inspärrad eller sjukförklarad.Ingenting hände som gjorde att jag inte skulle ha kunnat gå utdärifrån eller kunnat komma tillbaka efter en vecka.Det är något som jag vill betona här, och som jag tror har betydelse:möjligheten till anonymitet. Det kanske var den möjligheten som ledde tillatt jag äntligen tog det här steget - dels att jag befann mig på geografisktavstånd från mitt sammanhang, min familj, mina föräldrar, men också attdet fanns en väldigt säker möjlighet till anonymitet som kanske inte alltidfinns i små samhällen, på nära håll.En annan sak som jag tror är viktigt att komma ihåg, och som gör att dethär är så svårt, det är ju att människor är väldigt duktiga på att spelateater. För föräldrar, för kompisar, för skola, för lärare, tränare, vad vetjag, så kan man alltså hålla skenet uppe väldigt länge. Min egen teaterbottnade i de här skamkänslorna, som jag berättade om, men också i enrädsla - hur skulle jag bli bemött om människor visste om detta, vad skullehända då, vilka vänner skulle finnas kvar. Jag har inget svar på det, hurman ska göra, men jag tror man ska veta, både som förälder och somutomstående vuxen, att även när allt syns vara bra, så behöver det intevara det.Sedan tänkte jag prata lite kort om det här med medicinering. Jag har ingamedicinska kunskaper om det här och jag vill verkligen betona att jag troratt mediciner ibland kan ha mycket stor betydelse, alltså fungera väldigtkonstruktivt, men jag vill varna för att ge ett medicineringsförslag förtidigt. Jag tror man kan vinna mycket på att vänta som läkare eller sompsykiater. Alltså: jag tror inte det är bra att man efter femton minuterskonsultation föreslår en medicinering med Cipramil, och så ska denpersonen som sitter på <strong>andra</strong> sidan skrivbordet ta ställning till detta.Det finns två anledningar till att jag tror att man vinner något med attvänta med medicinering. Det ena är att det här att behandlaren i fråga tarsig tid, att man som patient blir tagen på allvar, att man får tid i detögonblicket man väljer att berätta. Danuta Wasserman, som talade här i119
- Page 1 and 2:
2000Rapport nr 2DEN ANDRA NATIONELL
- Page 3:
INNEHÅLLSFÖRTECKNINGFÖRORD .....
- Page 7 and 8:
andra nationella självmordsföreby
- Page 9 and 10:
PROGRAMFredagen den 24 september 19
- Page 11:
Läser vi tidningarnas hälsobilago
- Page 14 and 15:
Bild 2:A. Trygg familj. Trevliga v
- Page 16 and 17:
Barnens situation, slutligen, är n
- Page 18 and 19:
WHO:S VISIONER FÖR SJÄLVMORDSPREV
- Page 20 and 21:
um i stora delar av östra Europa,
- Page 22 and 23:
Alla dessa förändringar kan noter
- Page 24 and 25:
En strategi gäller utbildning, ”
- Page 26 and 27:
ett lämpligt geografiskt område v
- Page 28 and 29:
ansvar och mandat. I Sverige finns
- Page 30 and 31:
Här skulle jag kort vilja sammanfa
- Page 32 and 33:
Bild 2. Noradrenalin- och dopaminsy
- Page 34 and 35:
grupp. Vi vet inte riktigt vad dett
- Page 36 and 37:
återerövra förmågan att fungera
- Page 38 and 39:
ReferenserBeasley C M, Dornseif B E
- Page 40 and 41:
kändes det som, och terapeuterna v
- Page 43 and 44:
tack vare, eller med hjälp av, pap
- Page 46 and 47:
skapar mening och värde, hur männ
- Page 48 and 49:
SPES´ målsättningar är:* Att me
- Page 50:
har det inte. En hel del är ändå
- Page 54 and 55:
SEMINARIUM II: ÄLDREModerator: Mar
- Page 56 and 57:
Hos nästan en tredjedel av de avli
- Page 58 and 59:
2. Självmord med läkemedel hos ä
- Page 60 and 61:
Självmord/100.000 invDDD/tidDDD =D
- Page 62 and 63:
BensodiazepinerAntidepressivaNeurol
- Page 64 and 65:
Psykiatriska sjukdomar är vanligt
- Page 66 and 67:
SEMINARIUM III: PRIMÄRPREVENTIONMo
- Page 68 and 69: ens krav och förväntningar på in
- Page 70 and 71: unga människors existentiella vill
- Page 72 and 73: Två experimentgrupper, får se fil
- Page 74 and 75: samhället. De dagliga kontakterna
- Page 76 and 77: Det blev ganska snart klart att fö
- Page 78 and 79: 3.5.10 Under 1995 började ett proj
- Page 80 and 81: samarbete med Vägverket. Skötersk
- Page 82 and 83: I Västerås finns sju ”Ung-grupp
- Page 84 and 85: Vallbybron kom i kontakt med, besto
- Page 86 and 87: och därmed bidra till en negativ u
- Page 88 and 89: land annat sex frågor om synen på
- Page 90 and 91: Tabell 3. Dödsönskningar, självm
- Page 92 and 93: Pettersson I-L, Arnetz B B, Arnetz
- Page 94 and 95: förväntat. En senare undersöknin
- Page 96 and 97: Utvecklingen av den empatiska förm
- Page 98 and 99: Från termin 1 till termin 10 blir
- Page 100 and 101: SEMINARIUM V: SJÄLVMORDSPROBLEMET
- Page 102 and 103: mycket viktig, det är här vi skal
- Page 104 and 105: När vi har ett samhälle som vi ha
- Page 106 and 107: med cykliska psykoser - man har und
- Page 108 and 109: mödrar är en ytterligare belastni
- Page 110 and 111: När vi inom Kris- och konsultteame
- Page 112 and 113: läkemedel. 238 av de 859 fallen di
- Page 114 and 115: För att sammanfatta fynden från v
- Page 116 and 117: 4. Posterpresentation av ”Råd oc
- Page 120 and 121: förmiddags, sade något om att det
- Page 122 and 123: DiskussionAgnes Hultén: Jag har en
- Page 124 and 125: olika dagar i månaden, för närva
- Page 126 and 127: 59 suicidfall, men på 48 fall, och
- Page 128 and 129: ehandlats - inte sagt behandlas med
- Page 130 and 131: het på över tio procent. En god v
- Page 132 and 133: i psykoterapeutisk behandling. De
- Page 134 and 135: Jag vill också berätta att vi par
- Page 136 and 137: I detta att det skall finnas ett sy
- Page 138 and 139: dessa faktiskt påverkar självmord
- Page 140 and 141: Sjukvården har mycket att göra i
- Page 142 and 143: AKTUELL FORSKNING; FOLKHÄLSOASPEKT
- Page 144 and 145: som är ganska konstant. Detta gäl
- Page 146 and 147: Och för det fjärde, slutligen: sk
- Page 148 and 149: kulturella faktorer, existentiella
- Page 150 and 151: 3. Ungdomar och depressionGunilla O
- Page 152 and 153: symtomen, men det förefaller som o
- Page 154 and 155: Tabell 1. Frekvenser av psykiatrisk
- Page 156 and 157: 4. Men ingen älskar mig. En deskri
- Page 158 and 159: Att ibland tvingas uppleva att ett
- Page 160 and 161: att 60 procent enligt egen uppfattn
- Page 162 and 163: försöket. Hälften meddelade att
- Page 164 and 165: I min avhandling genomförs först
- Page 166 and 167: Tabell 2. Fördelning av självmord
- Page 168 and 169:
SJÄLVMORDET SOM SYMBOL FÖR DEN YT
- Page 170 and 171:
fallit i strid under ett försök a
- Page 172 and 173:
som skiljer oss från djuren. Det
- Page 174 and 175:
kunde återfå större funktionsfö
- Page 176 and 177:
förmedlar ett budskap till en mott
- Page 178 and 179:
människan, med rätt att vara sig
- Page 180 and 181:
Det intressanta med den här modell
- Page 182 and 183:
Ytterligare ett exempel på att det
- Page 184 and 185:
Arvid Carlsson, professor i farmako
- Page 186 and 187:
Det går inte att sammanfatta hela
- Page 188 and 189:
de yngre åldrarna, 15 till 29 år,
- Page 190 and 191:
Katti Falk, psykolog från barnpsyk
- Page 192 and 193:
Vi avrundade våra en och en halv t
- Page 194 and 195:
Seminarium V: PrimärpreventionElli
- Page 196 and 197:
KonferensdeltagareBjörling, Thomas
- Page 198 and 199:
Lönnheim, A-M Psyk öppenvårdsmot
- Page 200 and 201:
Nytzen, Ingrid Psyk kliniken Ängel