Den andra nationella nätverkskonferensen.pdf

ska. Och det som hände då, när jag berättade för en annan människaförsta gången om mina självmordstankar, det var dels en stor lättnad, attdet var någon annan än jag som visste om det, men också förvåning överatt jag inte mötte någon dramatisk reaktion - jag kunde berätta det här,och det var alldeles lugnt, och vi kunde fortsätta prata, även efter det attjag talat om att jag funderade på att ta livet av mig. Jag vet inte vad jaghade haft för föreställningar, men jag blev varken inspärrad eller sjukförklarad.Ingenting hände som gjorde att jag inte skulle ha kunnat gå utdärifrån eller kunnat komma tillbaka efter en vecka.Det är något som jag vill betona här, och som jag tror har betydelse:möjligheten till anonymitet. Det kanske var den möjligheten som ledde tillatt jag äntligen tog det här steget - dels att jag befann mig på geografisktavstånd från mitt sammanhang, min familj, mina föräldrar, men också attdet fanns en väldigt säker möjlighet till anonymitet som kanske inte alltidfinns i små samhällen, på nära håll.En annan sak som jag tror är viktigt att komma ihåg, och som gör att dethär är så svårt, det är ju att människor är väldigt duktiga på att spelateater. För föräldrar, för kompisar, för skola, för lärare, tränare, vad vetjag, så kan man alltså hålla skenet uppe väldigt länge. Min egen teaterbottnade i de här skamkänslorna, som jag berättade om, men också i enrädsla - hur skulle jag bli bemött om människor visste om detta, vad skullehända då, vilka vänner skulle finnas kvar. Jag har inget svar på det, hurman ska göra, men jag tror man ska veta, både som förälder och somutomstående vuxen, att även när allt syns vara bra, så behöver det intevara det.Sedan tänkte jag prata lite kort om det här med medicinering. Jag har ingamedicinska kunskaper om det här och jag vill verkligen betona att jag troratt mediciner ibland kan ha mycket stor betydelse, alltså fungera väldigtkonstruktivt, men jag vill varna för att ge ett medicineringsförslag förtidigt. Jag tror man kan vinna mycket på att vänta som läkare eller sompsykiater. Alltså: jag tror inte det är bra att man efter femton minuterskonsultation föreslår en medicinering med Cipramil, och så ska denpersonen som sitter på andra sidan skrivbordet ta ställning till detta.Det finns två anledningar till att jag tror att man vinner något med attvänta med medicinering. Det ena är att det här att behandlaren i fråga tarsig tid, att man som patient blir tagen på allvar, att man får tid i detögonblicket man väljer att berätta. Danuta Wasserman, som talade här i119