Den andra nationella nätverkskonferensen.pdf

Först tänkte jag säga, att ja, det vet jag inte, jag har ingen aning om vadman säger, jag vet bara vad jag säger till mig själv. Men så kom jag på det:det är klart att jag vet vad man säger. Man säger till den som är olyckligoch deprimerad och ångestfull och som inte vill leva längre, att : “Jag villatt du inte tar livet av dig.“ Med betoning på varenda stavelse, och medall övertygelse och allt livsmod, man själv har, inlagt i orden: “Jag vill attdu inte tar livet av dig.“Jag vet inte om att säga så är verkningsfullt, om ni som arbetar medsjälvmordsprevention, ni som är samtalsterapeuter av olika slag, om nilyckas förhindra människor från att ta sitt liv med sådana ord. Men det ärju det enda man kan säga; det lösenord jag kan säga till min pappa om jagsom elvaårig pojke söker upp honom igen, när han sätter sig pådynamiten och skall tända på. Jag kan föreställa mig att om jag varitnärvarande, så skulle jag skrikit till honom: “Jag vill, att du inte tar livetav dig! Stanna kvar!“Nu är det här en konferens om självmordsprevention, det kommer atthandla om forskning, om vård och sådant. Jag funderar lite grann: vadkan jag bidra med här? Jag kan berätta min historia, och den kan ni lyssnapå. Det är en, av många, berättelser från anhöriga. Det sitter säkert här isalen flera som skulle kunna komma fram och berätta sin historia, sinaupplevelser av hur det är att leva i skuggan av någon anhörigs självmord.Vilken slutsats drar jag av den här berättelsen ? - Jag är ju inte expert pånågot vis, jag talar inte som forskare, jag har satt mig in väldigt dåligt iforskningen kring självmord, prevention och så. Jag har inget specielltintresse för självmord, även om jag talar om det nu, utan jag har intresseför min pappa och mig och mitt liv, det är så jag kommit in på ämnet. Denslutsats jag vill dra, det är att man bör växla mellan närhet och distans. Jagkan tänka mig, att om man är yrkesverksam inom område självmord, såfår man ganska mycket distans. Man har sina begrepp, som forskare har,man har sina perspektiv, sitt sätt att tala om det. Man säger kanske“suicidera“, och så aktar man sig för att komma för nära, att bli för känslosam,för privat.Jag tror att om det är något råd jag har att ge, så är det att man måste nogbli sådan också, känslosam och privat, när det handlar om självmord.Självmord är inte något som angår andra. Självmord är inte något somandra gör med sig själva. De gör det med oss också. De utmanar oss.Självmordet är en provokation, en påminnelse om vad livet är, den ångest,44