Den andra nationella nätverkskonferensen.pdf

REFLEKTIONER KRING OCH UPPSUMMERING AVKONFERENSENDanuta Wasserman, professor, Nationellt och Stockholms läns landstingscentrum för suicidforskning och prevention av psykisk ohälsaDet är verkligen en utmaning att sammanfatta den här konferensen.För att få hjälp har jag vänt mig till dem som har lett olika paneler i gårdagensolika parallella seminarier och bett dem sammanfatta de synpunktersom kommit fram, så att alla kan ta del av dem. Men innan jag ber erseminarieledare stiga fram här, vill jag ta chansen och sammanfatta minatankar under det här mötet.För det första: ett stort tack till er som har organiserat den här konferensenhär i Västerbotten! Västerbotten är en föregångare för det preventivasjälvmordarbetet i Sverige, det vet vi alla. Ni har börjat med befolkningsarbeteoch inte bara med arbete på psykiatriska kliniker.För det andra: jag blev verkligen imponerad av alla avhandlingar sompresenterats här, och den höga vetenskapliga nivån på dessa. Ingen av ossbehöver vara orolig för fortsättningen inom detta område!Jag är också väldigt tacksam för redovisningen av hur - anhöriga ochforskare samarbetar med varandra i de sex regionala nätverken. Vi somforskar måste lyssna både till er som arbetar på fältet och till er som äranhöriga. Jag kanske är mest stolt över, att vi har fått till stånd dessasjälvmordspreventiva regionala nätverk där praktik och teori båda gårhand i hand, där praktiken väcker nya frågeställningar, som vi forskaremåste angripa, och där våra forskningsresultat får fantastiska möjligheteratt spridas direkt. Det är bland annat därför som, liksom Ann-CharlotteÅberg sade här tidigare, de nationella riktlinjerna för självmordspreventionständigt måste revideras. Det händer ständigt så mycket inom forskningen,och det händer också så mycket inom praktiken, att vi i dag intekan använda oss av gamla dokument. Likdant med det nationella programmet,som skrevs 1995. Det måste också revideras. Det är dags,kanske, att vi efter år 2000 sätter oss ned vid bordet igen och diskuterarhur vi ska gå vidare.185