Den andra nationella nätverkskonferensen.pdf

kunde återfå större funktionsförmåga än tidigare varit möjligt. Ochsmåningom kunde mentalsjukhusen avvecklas.Men psykiaterna gjorde ett misstag. Karl Jaspers konstaterade tidigt attpsykosen var obegriplig och därför något för sig, skilt från andra fenomen.Tillkomsten av neuroleptika underströk detta än mer. Nu behövde maninte prata med dessa obegripliga människor, man hade ju tekniken, somkunde, om inte bota, så ändå lindra. Men det fungerade inte - och mycketlidande skapades för dessa människor, som redan lidit nog.Med neurofysiologins framsteg har vi förstått att sjukdomen, eller sjukdomssymtomen,för det är snarare flera olika sjukdomar, grundar sig påbrister i hjärnfunktionen. Men då blir inte bara behandlingen av skadanviktig, utan också hur skadan hanteras, hur den sjuke lyckas hantera sinsjukdom. Hur han kan utveckla sig själv trots sitt handikapp.Först under 1990-talet har man börjat praktisera den nya kunskapen, attom man lär sig de schizofrenas symbolspråk, blir deras reaktioner fulltbegripliga mot bakgrunden av deras sårbarhet. Som Johan Cullberguttryckte det under ett seminarium häromdagen: Människor medpsykoser genomlever tre kriser. Den utlösande krisen kan vara liten ur ettnormalperspektiv men stor i relation till dessa människors sårbarhet.Sedan kommer en andra kris: detta skrämmande att vara galen, att intelängre kunna greppa tillvaron. Och så till sist krisen att läggas in på entraditionell vårdavdelning, och kanske mötas av personal, som inte förstårdetta. Till detta kommer en fjärde kris, när man skrivs ut till samhället ochensamhet. Den blir ibland dödande.Om vården däremot försöker finnas till hands redan under den förstakrisen, kan man avvärja de två andra. Terapeuten kan lära av den sjukeoch hans anhöriga vad sjukdomen innebär för just dem och själv kan honlära dem vad hon vet om exempelvis sjukdomens samband med olikatyper av kriser och det stöd neuroleptika i liten dos ibland kan ge. Med ensådan satsning kan antalet resttillstånd minska, de resttillstånd somsamhället nu själv producerar, som är ett led i samhällets lidandesproduktion- en term som jag fått från den norske suicidforskaren Yngve Hammerlin.U-länderna har ungefär samma frekvens av schizofreni som Västerlandet.Men konsekvenserna i livshaverier och död blir där inte alls så stora.Kunde vi nå deras höga standard på detta område vore mycket vunnetoch en viktig suicidpreventiv insats.174