Den andra nationella nätverkskonferensen.pdf

kändes det som, och terapeuterna väntade, och min hustru väntade, tillsjag var klar. Så frågade en av terapeuterna om jag någon gång funderat påatt gå i psykoanalys. Det hade jag aldrig gjort, men efter det där tillfälletbestämde jag mig för att göra det.Jag började i psykoanalys, intensiv, fyra dagar i veckan under fem och etthalvt år. Jag hade väldig tur, jag fick en analytiker inom några månader,och en väldigt bra sådan. Och under analysens gång så ägnade jag migväldigt mycket åt att försöka ta reda på varför pappa hade tagit livet avsig, och att försöka förstå honom och att hitta fram till mina egna känslor,elvaåringens känslor som stängdes av med en sömntablett.Analysen innebar ett hårt jobb, en hård utgrävning, med analytikern somciceron. Några år efter det jag slutat, när jag tyckte att jag kunde klara migsjälv rätt hyggligt, så skrev jag en bok om det här, om analysen och ompappas självmord och om min uppväxt. Någon kanske har sett boken,“Frånvaron“ heter den, den handlar om övergivenhet. Det är övergivenhetsom är temat.Det där hade jag aldrig funderat över tidigare, att jag var övergiven. Jagtyckte inte det minsta synd om mig själv, och gör väl inte det fortfarande,men det var som att jag fick syn på barnet, pojken, i den här analysen, attjag fortfarande var den här pojken.Nu är ju inte självmord precis någon enkel sak att prata om. När jag komhit så hade jag tänkt fråga er här som deltar i konferensen, hur många aver som har anhöriga som tagit livet av sig. Men så tänkte jag, naej, ska nisitta där och räcka upp handen då.Det är så, att flera av mina närmaste vänner har föräldrar som tagit sinaliv. Det är en märklig anhopning av självmördares barn bland minavänner, och vi har nästan aldrig pratat om det där, om hur det kändes, omhur det var, utan vi har bara konstaterat, att “jaha, du är sådan duockså…“ - För mig var det inget konstigt, det här med självmord, det varett sätt att dö, helt enkelt.När jag tänkte på den här frågan som jag tänkte ställa till er, så började jagfundera över varför jag ville det. Det var kanske för att jag ville knyta ettband mellan oss, för att få se att ni inte bara jobbar med självmordsprevention,att ni inte bara har en yrkesmässig relation till företeelsensjälvmord utan att ni också har ett privat, personligt förhållande till40