Nordisk Tidskrift 3/12 (PDF 539 KB) - Letterstedtska föreningen

316
Lars J. Eriksson
och formalia än idédriven politik, dessutom alltför ivrig att göra upp med
Socialdemokraterna. I Heléns fall verkar aversionen också i mycket driven
av dennes planer hösten 1973 på att tillsammans med Centern skapa ett brett
mittenparti, en tanke som Ahlmark avvisar som "politisk idioti." Om den
sammanslagningen genomförts skulle Ahlmark och en grupp andra ledande
folkpartister startat ett nytt liberalt parti.
Ola Ullsten är i Ahlmarks ögon en medioker person, ideologiskt tunn och
alltför mjuk mot Socialdemokraterna. "Förlåt mig icke, ty jag visste vad jag
teg om" karaktäriserar Per Ahlmark sitt eget agerande när han inte öppet varnade
för att utse Ullsten till sin efterträdare.
För Per Ahlmark, som nästan alla dygnets vakna timmar – rätt många med
tanke på sömnsvårigheterna – haft fokus på politiken blev tiden efteråt en
befrielse. Statsminister Thorbjörn Fälldin frågade om han ville bli landshövding,
generaldirektör eller ambassadör. Ahlmarks svar blev nej. "Hellre kultur
och kvinnor än makt och marknad" var den övertygelse som präglade hans
livsönskningar efter avgången.
Inte ens när utrikesminister Karin Söder ringde och försökte locka med en
plats i Europarådet, en som gav stora möjligheter att bli generalsekreterare
där, föll Ahlmark för frestelsen. I stället fick Per Ahlmark som han ville, det
friare liv han önskade fyllt med kvinnor, diktskrivning och positionen som fri
kultur- och samhällsdebattör. Ett tungt uppdrag tog han dock på sig, posten
som ordförande för statliga Filminstitutet, ett veritabelt getingbo personifierat
av personer som den dominante Harry Schein och den arrogante Jörn Donner.
Interiörerna från Filminstitutet är kanske det som ger bäst behållning i hela
boken, beskrivningen av Scheins maktfullkomlighet är minst sagt häpnadsväckande.
För Per Ahlmark blir det också en ny position som förändrar hans
privatliv, han möter skådespelaren Bibi Andersson som han sedan gifter sig
med.
Men där kunde boken tagit slut. De sista kapitlen i Ahlmarks memoarer
verkar skrivna med bristande engagemang och spretar betänkligt i olika riktningar.
Ett handlar om tiden som njursjuk, ett annat om sonen Johns dramatiska
vistelse i Afghanistan, ett tredje verkar mest till för att spy galla över Carl
Bildt som han försöker koppla till folkmord och kylighet inför antisemitism.
Allra märkligast är ändå kapitlet "I väntan på Birgitta", en hyllning i nio punkter
till Birgitta Ohlsson som Ahlmark hoppas få uppleva som folkpartiledare
innan han dör.
Lars J. Eriksson
Per Ahlmark. Gör inga dumheter medan jag är död. Atlantis förlag, Stockholm 2011.
Nordisk Tidskrift 3/2012