Nordisk Tidskrift 3/12 (PDF 539 KB) - Letterstedtska föreningen

238 Mervi Kantokorpi
Christensens samling som varierar sonettformen får i Tavis bok sin egen
personliga tillämpning. ”Toivo” börjar och slutar med en ”Kehtolaulu”
(Vaggvisa) med fyra respektive sexton versrader. Orden i dessa dikter utgörs
av namnen på dessa dagfjärilar och nattflyn i en rytmiskt ljudande katalog. En
översättning är omöjlig i detta fall, men det tycks vara så att åtminstone finska
språkets vackraste sammansatta ord på insekter är samlade i dessa vaggsånger.
De bevingade vaggvisorna breder ut tolkningens riktning sensitivt till
serier av puppor och formändringar. Henriikka Tavi skriver om besjälade
generationer, farföräldrar, föräldrar och barn och om dem emellan kvarblivande
zoner av sorg och upprepning. Behandlingen av dessa oklara områden
tar vanligen en hel livstid. Döden, speciellt självmordet stiger upp till samlingens
tunga temata. Dessa inramas dock av formförändringarnas skönhet,
hoppets strålar.
En intressant poet inom den unga generationen, som också har karakteriserats
som experimentell är Tiina Lehikoinen. Hennes tredje samling,
som heter Isoympyräkatu (Den stora cirkelgatan) är en riklig dukning i
korsningen av fragment, aforismer och minidikter. Som diktare rör sig
Lehikoinen segt på kollisionskurs mellan ren observation och överförstått
språk, och just så bör man göra: lämna läsaren på sidan för att förundra sig.
Men hon uppmuntrar också läsaren till att hoppa genom att skriva poesi som
är rörlig, lockar till läsning och bringar idéer till ytan. Naturen är i samlingen
direkt en ren läroanstalt för att iaktta och minnas, och diktaren påminner
oss genast i början av samlingen om det främsta i barnets erfarenhet: ”När
du ser i spegeln, minns du en ö. / Det ska du börja från, från barndomen.”
Dikternas flersinnliga, upplevelsemässiga naturtillstånd är ytterst bekanta
för finska läsare genom erfarenhet. Lehikoinen gör med korta drag, eller
avdrag, skulle jag vilja säga, synligt, hur språkligt bundet det är att iaktta,
och stöter loss från det.
Bokens fenomenologiska utgångspunkt öppnar sig småningom för läsaren
och samlingens jaggestalt har här den stora fördelen, att den klokt fördelar de
varierande korta dikttexterna, lär oss att ”se” dess poetik. Det finns skäl att
observera detta, ty i de små- och behovstrycksakerna, som ofta är experimentella
påträffas alltför ofta en sådan halvfärdighet och inte utvecklad framläggning,
som inte är avsiktlig. ”Isoympyräkatu” är förlagd av Osuuskunta Poesia
(Andelslaget Poesi), samma förlag som för övrigt har gett ut ”Vastakaanon”.
Poesia är ett på poesi koncentrerat utmärkt förlag, som drivs av den yngre
poetgenerationen. Där utförs en samfundsmässig ateljékritik och redaktionsarbete
– helt utan lön. Poesias diktverk laddas också gratis på nätet (www.
poesia.fi), dvs. dess verksamhet närmar sig i hög grad idén om konsten som
en gåva, inte som objekt för handel.
Nordisk Tidskrift 3/2012