Nordisk Tidskrift 3/12 (PDF 539 KB) - Letterstedtska föreningen

286 Niklas Schiöler
Lockelsen till hemligheterna, lyhördheten för våra inre strömkällor, förestavas
av Tranströmers vilja till konkretion. Inga generaliserande abstraktioner.
Genom att registrera den fysiska världens enskildheter kan de större sammanhangen
skönjas och de befriande insikterna frambesvärjas. Häri ligger ett
av särdragen i Tranströmers metod, en konstnärligt effektiv motsägelsefullhet
som består i att den millimeterprecisa skarpögdheten närmar sig det irrationellt
översinnliga. Varats psykiska regioner görs åtkomliga med exakthetens
instrument.
Att gestalta det outsägliga – det innebär likväl för Tranströmer inte på något
sätt att definiera det outsägliga, det som många skulle benämna Gud, Själen,
Meningen eller Döden. Men poetiskt kan man ge en skymtens förnimmelse
av det, liksom peka på den ort där överträdelsen kan ske, där det materiella
leder till det… outsägliga, eller till Den stora gåtan, som senaste boken heter
(2004).
Eller som den kinesiske poeten Bei Dao formulerar det i sin hyllningsdikt
till Tranströmer: ”den sista versen i dikten / har du låst in i ditt hjärta”. 1
Men det Tranströmer ger oss med sina synliga rader är knappast en insnävad,
inlåst existens. Med ständigt skiftande bilder ger han lyriska uttryck åt att
människans gränser löper avsevärt längre bort än vad vi vanligtvis föreställer
oss. ”Vi vet det inte, men anar det: det finns ett systerfartyg till vårt liv, som
går en helt annan trad” (”Det blå huset”, Det vilda torget, 1983).
Själv har Tranströmer förklarat att hans dikter fungerar som mötesplatser.
De vill etablera en plötslig förbindelse mellan delar av verkligheten som de
konventionella språken och synsätten brukar hålla isär. [– – –] Det som ser ut
som en konfrontation avslöjar ett samband. 2
Just parallellkopplingen mellan strömförande bilder och andra mer avspänt
tillbakalutade fraser skapar effektiv dynamik. Inom några få koncentrerade
rader kan Tranströmer så låta det gåtfullt ologiska framhävas okonstlat, det
overkliga eller drömlika framställas som realitet.
Som i ”Trädet och skyn” (Den halvfärdiga himlen, 1962), en kort och sällan
uppmärksammad dikt. Den kom till mig sent. Tranströmer skrev den när han
var 31 år. Precis som Schubert när han komponerade kvintetten som ljuder
i ”Schubertiana”. Här finns konkretionen, märkligheternas självklarhet och
slutbildens visionära synskärpa, en dikt som när den nästan som i förbigående
för in ”liksom vi” lika plötsligt som kolossalt vidgar diktens mänskliga giltighet.
Ändå berör dikten mig på ett sätt som jag inte kan uttrycka, och jag skall
heller inte närmare försöka. Jag vet bara att det är så.
Dikten inleds med ”Det går ett träd omkring i regnet”. Vaddå träd som går
omkring i regnet? Men så självklart stillsamt sägs detta, att det aldrig är tal om
förvåning – inget ”Oj, ett träd som börjat promenera!” I stället konstateras det
med en poetisk auktoritet, och med sådan skönhet, att efter var gång jag läst
Nordisk Tidskrift 3/2012