Nordisk Tidskrift 3/12 (PDF 539 KB) - Letterstedtska föreningen

Att gestalta det outsägliga 289
Men det är inte alltid det otvungna leder till försoning, harmoni. Mörkret
och disharmonin ruvar strax intill. Stundom flyter även den hemliga trafiken
trögt mellan skilda sinnestillstånd. ”I springan mellan vakenhet och dröm /
försöker ett stort brev tränga sig in förgäves” (”Nocturne”, Den halvfärdiga
himlen). I ”Trafik” (Mörkerseende, 1970), en engagerad ekologisk kretsloppsdikt
från slutet av 60-talet, försöker frön leva i asfalten samtidigt som kastanjeträden
olycksbådande förbereder ”en blomning av järnhandskar”.
Och där hade man kunnat börja, i det samtida engagemanget, i det ibland
friktionsfyllda. Då hade man kunnat trycka på Tranströmers försvar för individen
gentemot underkuvande överheter av olika slag.
Att vara samtida kan dock betyda olika saker. På 60-talet fick Tranströmer
kritik från några yngre diktare för att vara frånvänd samtidens samhälleliga
angelägenheter. Han ansågs vara för mycket poetisk och för lite politisk, för
mycket samtida med Horatius, för lite med Marx. Men läser man noggrannare
figurerar i texterna både internationellt brännande frågor och brottstycken
från poetens parallella arbete som psykolog. Så likaväl som denne religiöst
orienterade diktare alltid har fjärmat sig från religionens institutionaliserade
maktbehov och förkvävande regelsystem, har han sett otillräckligheter i såväl
marxismens som kommersialismens fyrkantiga optimism.
De individuella nyanserna går förlorade om ideologiernas lexikon blir högljutt
schematiska. ”Varje problem ropar på sitt eget språk”, svarar Tranströmer
i ”Om Historien” (Klanger och spår, 1966). Som han själv hävdat, måste
poesin fungera som ett aktivt motstånd mot de schablonfyllda språk som brukas
av makten, massmedierna och marknaden.
Och i stället för att stå på barrikaderna for han 1970 till det sovjetiska
Baltikum, värnade på plats om den konstnärliga friheten och smugglade dikter
till sina kolleger, som ”Till vänner bakom en gräns” (Stigar, 1973), i vilken ett
brev till vännerna bakom järnridån hamnar hos censorn. I lampskenet ”flyger
mina ord upp som apor på ett galler / ruskar till, blir still, och visar tänderna!”
Och slutstrofen är både en utsträckt hand till de förtryckta som lever under
ständig kontroll och en poetisk knytnäve rakt in i diktaturens solarplexus:
Läs mellan raderna. Vi ska träffas om 200 år
då mikrofonerna i hotellets väggar är glömda
och äntligen får sova, bli ortoceratiter.
Åtskilliga läsare har dessbättre kommit över Tranströmers dikter på mindre
komplicerade sätt. Inte minst genom alla översättningar, en sannerligen betydelsefull
gärning då vårt språk inte kan läsas av mer än en dryg promille av
världens befolkning. För Tranströmer har översättarna varit ovärderliga – idag
kan man läsa honom på ett 60-tal språk, vilket innebär att han kanske är den
mest översatte poeten överhuvudtaget i efterkrigstiden. Skaran av svenska
Nordisk Tidskrift 3/2012