Nordisk Tidskrift 3/12 (PDF 539 KB) - Letterstedtska föreningen

256 Úlfhildur Dagsdóttir
Sindri Freysson fick Tómas Gudmundsson-priset 2011 för sin samling naturpoesi
Í klóm dalalæðunnar vars final utgörs av ett starkt avsnitt om vintern och
döden. Den förre mottagaren av detta pris och nuvarande avdelningschefen på
konserthuset Harpa, Eyþór Árnason, gav ut en humoristisk, fräsch och livlig
bok med titeln Svo ég komi aftur að ágústmyrkrinu. Fräschheten är också det
som slår en i Kafbátakórinn av konstnären Steinunn G. Helgadóttir, där dikt
och konst samspelar på ett intressant sätt. Guðbrandur Siglaugsson är också
konstnär men till skillnad från Steinunn har han redan gett ut ett antal poesiböcker.
Höfuð drekans á vatninu bär tydligt vittne om att här rör det sig om
en van poet, och ett av bokens huvudsakliga teman är själva författarskapet,
samtalet med dikten och språket, orden och bokstäverna.
Även Magnús Sigurðsson har funderingar kring diktens situation i boken
Blindir fiskar, och det har också Anton Helgi Jónsson i Tannbursti skiðafélagsins,
där titeldikten kan läsas som en sorts poesins programförklaring.
Där skildras ett möte som handlar om poesins situation. En oväntad mötesdeltagare
berättar om en man som borstade tänderna i en fjällstuga varpå det
visade sig att han råkat låna en annan gästs tandborste. "Jag trodde det var
skidföreningens tandborste", förklarar han sig. Diktens slutsats är att poesin
just är skidföreningens tandborste, till nytta för alla som vill använda den.
Därefter tar en varierad och intressant resa i poesins marker vid, och till slut
står det på alla sätt klart att det är många som tagit denna tandborste i sin mun
vid alla möjliga olika tillfällen.
Som tur är fortsätter många islänningar att använda skidföreningens tandborste
och trots att dikten aldrig röner samma popularitet som romaner och
biografier på den isländska bokmarknaden – och heller inte i litteraturpresentationer
utomlands – står dikten rakryggad och bevakar sitt territorium, som
ibland växer och ibland inte, så som det nu en gång är.
Sista dikten i Anton Helgis samling heter "Huldubókasafnið í Hafnarfirði",
och i det biblioteket ser alla böcker ut för att vara något annat än de verkligen
är. Damen i expeditionen, som naturligtvis är en alvkvinna, förklarar:
"Vi använder ert alfabet, era bokstäver, men vårt språk är något annat och
mer än det kan tryckas dig på pränt." Denna fantastiska tanke om den totala
upplösningen av språkets hävdvunna betydelse öppnar naturligtvis dörren till
oändliga möjligheter i läsningen av skönlitteratur och uppmanar dessutom till
en översyn av alla översättningar av böcker och presentationen av dem utomlands.
Men kanske handlar det bara om bibliotekets mirakel, där litteraturens
äventyr utspelar sig varenda dag.
Översättning från isländska:
Ylva Hellerud
Nordisk Tidskrift 3/2012