Nordisk Tidskrift 3/12 (PDF 539 KB) - Letterstedtska föreningen

248 Gustaf Widén
som skuggor i rummen. Varje
scen är genomlyst, som de målningar
av Vilhelm Hammershøi
som Carpelan så ofta återkom till.
Det brukar sägas att barndomen
och döden är all sann diktnings
kärna. Så är det förvisso hos Bo
Carpelan. Sin vana trogen låter
han en liten pojke, Slanten, träda
fram som den gamle Tomas bästa
vän. Barnet och den gamle mannen
förstår varann på ett intuitivt
sätt. Ord behöver inte utsägas, i
tystnaden bor mötet.
Det ”händer” inte så mycket i
”Blad ur höstens arkiv”, om man
kräver ytlig action. Men desto
livligare är skeendet på ett inre
plan. Carpelan beskriver drömmar,
vattendrag, träds röster, minnets
irrgångar, förluster, aningar,
ensamhet och tillfällig gemenskap. Emellanåt tillåter han sig en blinkning
till en valfrändskap som Kafka, pessimisten som också kunde vara humoristisk.
Carpelan är i många avseenden Nordens Kafka. I nästa stund hyllar han
Mozart, livsglädjens musikaliska tolk. Överallt anar man kärleken till den
litterära traditionen, till en romersk och grekisk diktning som aldrig upphör
att inspirera.
Att läsa Bo Carpelans sista bok är vemodigt. Samtidigt bultar glädjen
inom mig över att detta unika författarskap, som omspänner sju decennier,
varit möjligt i den finlandssvenska kulturkretsen. Det är för sent att tala om
Nobelpris, men om någon finländsk författare i modern tid varit värd den
belöningen är det Bo Carpelan.
Den senmodernism som såg hans diktning födas blev en litterär guldålder,
inte minst inom poesin. I dag är de språkpolitiska och kulturella förutsättningarna
så mycket sämre i ett läge där hela den språkliga verkligheten svajar. Det
kan låta pessimistiskt, men frågan måste ställas: Finns det över huvud taget en
finlandssvensk litteratur värd namnet om några decennier?
Nordisk Tidskrift 3/2012