Nordisk Tidskrift 3/12 (PDF 539 KB) - Letterstedtska föreningen

Tranströmers poesi en murbräcka 271
Novellförfattarna brukar påstå att de har svårt att få sina texter utgivna.
Eftersom novellsamlingarna förefaller sällsyntare än på 90-talet ligger det väl
något i det. En som har lyckats övertyga är Mats Kolmisoppi med Undantagen.
Det handlar om de tysta, glesbygdens hemligt oppositionella, de åt alla håll
aggressiva, som inte vet vad de ska göra med sin kraft: ”Som att längta efter
tredje världskriget när man slår upp en dagstidning, hoppas på att dödstalen
i Fukushima ska stiga, att någon snart ska skjuta en politiker. En önskan om
att omgivningen ska tvingas befinna sig i ett akut tillstånd. Att allt ska sättas
på undantag.”
Ett mera handfast sätt att skriva om sociala problem är att skriva en bok
om faderns sista dagar som Stefan Gurt i Så dödar vi en människa. Boken,
som har tydliga drag av självbiografi, gör upp med Gurts eget författarskap,
som han granskar mycket kritiskt. Han redogör för sin fars liv som ingenjör
med kulturella intressen, och deras liv tillsammans, med en ton av allmängiltighet.
Han anser att vi i Sverige inte kan ta hand om de gamla, i synnerhet
de dementa, som de kan i Kina, som han genom sin kinesiska hustru har lärt
känna. Det anser inte heller författaren Kristian Petri som i Dagens Nyheter
utförligt berättade om sin dementa fars död på ett äldreboende efter en tid av
slarvig och slapp ”vård” av ett av de många företag som numera slåss om den
lukrativa vårdmarknaden.
Bildnings- och utbildningsromaner
Den unga litteraturen sysslar gärna med skolor och utbildning, som Andrés
Stoopendaal i Maskerad och Hassan Loo Sattarvandi i Belägringen, låt vara
på mycket olika sätt. Den förstnämnda tilldrar sig på ett elitgymnasium i Paris,
den senare på en grundskola i förorten med ett dominerande inslag av invandrare.
Båda har mycket intressant att säga om klassfrågor (Sattarvandi) och
könsroller (Stoopendaal). Huvudpersonerna är upptagna av skolan och därutöver
dataspel och umgänget med jämnåriga – "Maskerad" handlar också om
en osäker dragning till det egna könet. Båda är intensivt koncentrerade på det
kommande livet och misstanken om att de ska visa sig vara ”fega”, inte räcka
till i sin mansroll. Särskilt Hassan Loo Sattarvandis "Belägringen" lyckas på
ett gripande sätt göra desperationen över en otrygg och gettoliknande tillvaro
så levande att man känner den som sin egen.
Eila Hetekivi Olsson debuterade med Ingenbarnsland, en bok om grundskolan,
den obeskrivligt fula förorten till Göteborg och livet bland försupna
invandrare och pundare från vilket hon reser sig med ursinnig kraft. Hon
har ett våldsamt och påträngande språk som främsta medel att få oss att
uppleva sitt raseri. Man känner igen hennes hjältinnas kompensatoriska
framgångar på idrottens område från till exempel Alan Sillitoes långnovell
”Långdistanslöparen”.
Nordisk Tidskrift 3/2012