Nordisk Tidskrift 3/12 (PDF 539 KB) - Letterstedtska föreningen

292 Niklas Schiöler
Musiken är ett glashus på sluttningen
där stenarna flyger, stenarna rullar.
Och stenarna rullar tvärs igenom
men varje ruta förblir hel.
I en senare haiku, från Sorgegondolen (1996), säger Tranströmer:
”Kraftledningarna / spända i köldens rike / norr om all musik.” Kraftledningarna
liknar notrader, men inga fåglar sitter på dem. Ingen sång. Vi befinner oss i
ett dödslikt rike, där toner, skönhet och kommunikation är borta. Utan musik,
inga livets hemligheter, ingen mystik.
Och den dikt som kanske mest djupgående förmedlar musikens mening
är nog ”Schubertiana”, som jag inledningsvis kommenterade. Den är byggd
i fem på ytan till synes olika satser, ja i vissa Tranströmerdikter kan det som
sägs i förstone tyckas vara så osammanhängande att uttrycken inte röjer några
inbördes föreningspunkter. Men sakteliga uppdagas banden, och de blir fler
och fler. Uttrycken förenas under ytan, hakar samman, så som havsbottnen
håller ihop kontinenterna.
Den Schubert Tranströmer diktar om kan nog också, från läsarhåll, utläsas
Tranströmer. När dikten förmedlar hur Schubert om morgnarna ställde sig
punktligt vid pulpeten, varvid ”notskriftens underbara tusenfotingar satte sig i
rörelse”, fångar raderna läsarens upplevelse. Textens underbara tusenfotingar
sätter sig i rörelse.
Och de sätter sig i rörelse i ett författarskap som i ord räknat är litet, men
det är i dessa begränsade ordsamlingar som världens alltid förvånande mångfald
absorberas: ”Det regnar över mina tak. / Jag är en stupränna för intryck”
(”Genom skogen”).
Därför kan Tranströmers poesi erbjuda ett angeläget konstnärligt alternativ till
materialismens och köp- och slängkulturens hetsiga ytlighet. Därför kan den vara
en källa till förundran och tillit i ett starkt sekulariserat samhälle. Författarens
intryck blir diktens uttryck som i läsaren sätter sina avtryck. Efteråt upplever vi
inte världen likadant. Sinnena har tvättats. Få gånger i vårt språk har det gestaltats
så vackert som i ”Schubertiana”, om storstaden kontra Schuberts musik.
Jag vet också – utan all statistik – att någon därborta, i New Yorks flimrande
spiralgalax, just nu läser Tranströmer.
Noter
1. Bei Dao ”Till T. Tranströmer”, från Korridoren, i tolkning av G. Malmqvist, Stockholm
1993, s. 25.
2. Tranströmer, ”Dikter”, Författarcentrum, Stockholm 1969 (folder).
3. Från TV-programmet ”Kulturen”, SVT 19.3.1989.
4. [Osignerad intervju i] Sökaren 1973:4, s.4–7, 21.
5. Från Nils Gunnar Nilssons intervju ”En lysande början”, Sydsvenskan 27.10.88.
Nordisk Tidskrift 3/2012