Nordisk Tidskrift 3/12 (PDF 539 KB) - Letterstedtska föreningen

300 Anders Ljunggren
Det finns stora skillnader i diskussionen mellan olika länder inom EU, och
i vissa fall, även inom länder, när det gäller hur radikala förändringar som vi
nu kan förvänta oss i Europas politiska ordning. I sådana situationer har det
som regel i Norden alltid tagits initiativ för att bevara och förstärka det nordiska
samarbetet. När NATO bildades ledde det till beslut om Nordiska rådet,
den nordiska passunionen, avtalen om gemensam nordisk arbetsmarknad och
social trygghet etc.
När det stod klart att Danmark skulle ansöka om medlemskap i EEC och att
Norge troligen skulle följa efter togs snabbt initiativ till Helsingforsavtalet för
att säkra fortsatt nordiskt samarbete. När Danmark verkligen inträdde i dagens
EU skapades Nordiska ministerrådet och Nordiska Investeringsbanken mm.
Det är möjligt att bankunionen i sig inte innebär en sådan nyordning att ett
väl fungerande nordiskt samarbete förutsätter nya nordiska samarbetsinitiativ.
Men sannolikt står vi inför väsentligt större förändringar i den europeiska
ordningen än den som följer av initiativet till bankunion. Några spår mer eller
mindre eurons kollaps vilket ifrågasätter EU:s förmåga att alls fungera. Andra
pläderar för en politisk union med väsentligt fördjupat samarbete, några vill
få till stånd en gemensam finanspolitik. Möjligen väntar oss, som ett tredje
och troligare alternativ, en lång tid av beslut som efterhand förändrar samarbetsförutsättningarna
alltmer utan att målet för samarbetet är klargjort från
början.
Status quo är inget alternativ. Förutsättningarna för framtida nordiskt samarbete
kommer utan tvekan att förändras. En vital diskussion i Norden för att
bevara och helst fördjupa samarbetet behövs nu precis som i början 1950-,
1960- och 1970-talen.
Förre statsministern i Sverige Ingvar Carlsson hävdade nyligen, i samband
med en diskussion om 1812 års politik, att det nordiska samarbetet är det mest
framgångsrika ”regionala” samarbetet mellan en grupp länder i världen. Han
uttalade oro för att detta ska tas för givet.
Det faktiska samarbetet och det ömsesidiga beroendet nordiska stater emellan
är kanske mera omfattande än någonsin. Det gäller handel, ekonomi och
arbetsmarknad och det gäller sociala relationer i miljoner familjers liv. Och
det gäller nu också på ett område som säkerhets- och försvarspolitiken – länge
officiellt bannlyst på Nordiska rådets dagordning.
Diskussionen om nordiskt samarbete är inte i paritet med dess betydelse för
vår verklighet och därmed för vår framtid. Med de stora förändringar som vi
har att vänta är det viktigt att nordiskt utbyte och samarbete inte tas för givet.
Själv tror jag på att fördjupat samarbete i Norden och i Europa är angeläget.
Och jag är övertygad om att där samarbete inte sker så är stort hänsynstagande
till omvärlden ofrånkomligt i alla staters politik. Självvald isolering fungerar
Nordisk Tidskrift 3/2012