Nordisk Tidskrift 3/12 (PDF 539 KB) - Letterstedtska föreningen

Att skilja mellan politiskt och juridiskt ansvar 295
För att bättre förstå händelserna är det på sin plats att påpeka att Islands
regering inte är kollektivt ansvarig. Varje enskild minister har enligt lagen
avgörande beslutsrätt inom sitt ansvarsområde, och är följaktligen också
ansvarig för sina beslut. Endast om ministern anser det nödvändigt att försäkra
sig om politisk enighet, eller om en fråga kräver presidentens underskrift,
läggs enskilda frågor fram för hela regeringen.
Innan omröstningen genomfördes i Alltinget om dessa åtal förklarade kommitténs
ordförande att regeringspartiernas ledamöter var skyldiga att rösta för
förslaget eftersom man kommit överens om det i partiernas regeringsdeklaration.
Många socialdemokratiska ledamöter avvisade denna förklaring och
röstade emot åtal mot de egna ministrarna, däribland den förre bankministern.
De röstade även emot åtal mot förre finansministern, förmodligen för att på så
sätt få hela saken att se bättre ut.
Kvar fanns sex åtalspunkter mot förre statsministern och ledaren för
Självständighetspartiet Geir H. Haarde, som nu befann sig i politisk opposition.
Haarde själv ställde inte upp i valet 2009. Man angav inga argument för
att enbart Haarde skulle åtalas. Dessutom ansåg de flesta experterna att åtalspunkterna
var tvivelaktiga ur straffrättslig synvinkel.
För att uttrycka sig milt gav detta upphov till att en chockvåg gick genom
landet. De flesta ansåg att det handlade om en politisk uppgörelse. Man kan
nog påstå att det politiska livet nådde ett moraliskt lågvattenmärke i detta sammanhang.
Allmänhetens förtroende för Alltinget rasade samtidigt som kronan
och bankerna. Allmänheten har nu mindre förtroende för den lagstiftande församlingen
än för någon annan samhällelig institution, enligt opinionsundersökningarna.
Det får anses sannolikt att Alltingets agerande i riksrättsfrågan
har en stor del i att detta förtroende inte återupprättats.
Detta var första gången speciallagarna om ministrars juridiska ansvar och
riksrätt användes på Island. Det beror på två saker: för det första är dessa lagar
inte helt tydliga vad gäller åtskillnaden mellan politiskt ansvar och juridiskt
ansvar i en betydelse som är förenlig med modern demokrati. För det andra är
det många av formuleringarna som strider mot moderna idéer om mänskliga
rättigheter.
Man kan i detta sammanhang nämna att Alltinget röstade igenom beslutet
om åtal utan föregående rättslig prövning. I ett modernt rättssystem har den
som är misstänkt för en straffbar handling rätt att ge sin version av saken redan
under förundersökningen. Så skedde inte i detta fall. Dessutom utesluter speciallagarna
möjligheten att överklaga riksrättens beslut. Möjligheten att överklaga
anses numera vara en av de grundläggande mänskliga rättigheterna. När allt
kom omkring blev domens resultat sådant att denna brist aldrig blev prövad,
eftersom Alltinget inte har uttryckt något missnöje med att inte kunna överklaga.
Nordisk Tidskrift 3/2012