Nordisk Tidskrift 3/12 (PDF 539 KB) - Letterstedtska föreningen

Vad hände egentligen med Raoul Wallenberg? 307
Rolf Sohlman i augusti 1947, till den 6 februari 1957 då denne informerades
om att man nu i Lubjankafängelset påträffat ett meddelande till säkerhetsministern
Abakumov att Wallenberg den 17 juli 1947 avlidit av en hjärtinfarkt;
i ett handskrivet tillägg meddelar fängelseläkaren att kvarlevorna kremerats
utan föregående obduktion.
Redan snart efter det sovjetiska UD (MID) framfört sitt budskap om att
Wallenberg omhändertagits, borde man i UD i Stockholm givetvis följt upp
detta. Nu förlorade man värdefull tid genom att t.v. nöja sig med detta besked.
Först i april tog Staffan Söderblom sin första kontakt, varunder han, svårbegripligt
nog, sade sig anta att Wallenberg kan ha omkommit. Men kontakterna
var länge påfallande sällsynta och försynta. Man kan jämföra med de många
demarscher ambassaden i Moskva gjorde för att få den svenske journalisten
Edward af Sandeberg fri, vilka i mars 1946 ledde till att han frigavs.
Både Carlberg och Jangfeldt, liksom Eliassons utredning och många
skribenter före dem, kritiserar med all rätt den svenska utrikesledningen,
inte minst utrikesminister Undén (medan Christian Günther, som avgick 31
juli 1945, utom hos Eliasson kommer rätt billigt undan) och sändebudet i
Moskva, Staffan Söderblom, som länge verkade godta den sovjetiska desinformationen.
Dess passivitet de första åren kan aldrig godtas. Riktig fart på
efterforskningarna blev det först sedan UD 1951 fick en ny politiskt tillsatt
kabinettssekreterare, Arne S. Lundberg. Detta kastar onekligen en skugga
över UD:s tjänstemän, men säger nog mer om den hierarkiska stämning som
härskade i departementet som leddes av en rätt överskattad utrikesminister,
civilrättsprofessorn (inte folkrättsditon, som Carlberg hävdar) m.m. Östen
Undén.
UD hade i det läge som rådde egentligen bara två möjliga vägar att gå:
endera att tjata på Sovjetregeringen, presentera denna med ny information
och hoppas att denna skulle ge resultat, eller att ge sig in på utväxlingsspåret.
Detta var således vad den schweiziska regeringen lyckades med; i Schweiz
fanns några sovjetiska piloter som man ville ha tillbaka, vilket ledde till att
Wallenbergs schweiziska kollegor kom hem i januari 1946.
Man valde i Stockholm den första vägen. I Stockholm var man naturligvis
angelägen om att ha så rimliga relationer som det gick med Sovjet, krigets
store segrare. Detta var ett svenskt statsintresse. Till saken hör säkert också
att den gamle studentradikalen Undén sannolikt tillhörde dem som hade svårt
att överge hoppet om att något gott kunde komma ut ur oktoberrevolutionen.
Denna från ungdomen härledda uppfattning speglas f.ö. också i brevväxlingen
mellan Undén och Ernst Wigforss under åren 1917-1918 och som har uppmärksammats
av Krister Wahlbäck (i Historielärarnas årsskrift 2010). Jag
tycker kanske att Carlberg missar detta ideologiska bagage, medan Jangfeldt
nämner det.
Nordisk Tidskrift 3/2012