Nordisk Tidskrift 3/12 (PDF 539 KB) - Letterstedtska föreningen

Tranströmers poesi en murbräcka 273
Emellertid ligger boken väl nära förebilden, som nästan överröstar skildringen
av ett inte lika spektakulärt öde.
Även Brobyggarna av Jan Guillou hör hemma under den här rubriken, fast
den totalt saknar rådvillhet, skriven som den är av en äldre och erfaren författare.
Man kan svårligen tänka sig en mera ”nyttig” och ”uppfostrande” bok än
denna historia om tre fiskarpojkar från Norge, som blir ingenjörer under det
tidiga 1900-talet. "Brobyggarna" är den första delen av det Guillou tänker sig
som 1900-talets historia, i ljuset av seklets tekniska utveckling. Guillou stärker
härmed i högsta grad sin position som lärare för ridderskapet och hans bok
är förtjänt av stämpeln ”ad usum delfini”. "Brobyggarna" börjar som en saga,
det vilar en förslagen ironi över framställningen, som ibland kan leda tanken
till Voltaires "Candide". Men när handlingen väl rullar igång vet Guillou att
det är bara en sak som kan hålla intresset vid liv: fakta, fakta och åter fakta.
För sin skildring av Bergens-banans tillkomst har han hittat en historisk källa,
"Da Bergensbanen blev til – Fem aars ingeniørliv paa høifjeldet" av Sigvard
Heber från 1924, som enligt författaren ligger till grund för den intressanta
berättelsen om den första brodern. För den andre broderns äventyr i Afrika,
står Guillou själv för sakkunskapen, såvitt det gäller jakt på lejon, elefanter
och flodhästar, något som förefaller att roa honom mer än brobyggandet. Den
tredje broderns öde lämnas tills vidare öppet, för fortsättning följer.
Essäer, lyrik och biografier
Som ett essäistiskt testamente framstår Ulf Lindes Sammelsurium. Han skriver
om tecknarens motiv, om skillnader mellan avsikt och uppenbarelse i konsten
och om inlevelseförmågans överskridande karaktär. Det blir en klassisk estetisk
betraktelse, där ett stycke ”luftgitarr” av Picasso spelar en avgörande roll
för Lindes argumentation.
En inledning till den moderna exillitteraturen finns i Anders Olssons Ordens
asyl, som med sin dubbeltydiga titel elegant ringar in ämnet. Den omfattar
författare som Ovidius, Joyce, Gombrowicz, Nabokov, Sachs och Sebald, och
illustrerar exil som såväl påtvingad, drabbande språkförlust som en fristad för
produktiva språkexperiment.
Med den juvenilt klingande titeln Cigaretten efteråt återkommer Horace
Engdahl till fragmentlitteraturen i en svit betraktelser kring resignationens
konst. Det är som alltid med nöje man läser Engdahl, men det blir onekligen
en smula tunnare än i hans litteraturvetenskapligt grundade essäistik:
”Aforismens fatala men oundvikliga felsteg är att de avslöjar upphovsmannens
förtjusning över sin formuleringskonst.”
Årets lyrik rymde bland annat Jesper Svenbros Inget andetag är det andra
likt, som inleds med en serie dikter ”från botandets frist”, som berättar om
Nordisk Tidskrift 3/2012