Nordisk Tidskrift 3/12 (PDF 539 KB) - Letterstedtska föreningen

246 Gustaf Widén
des han på Runebergsdagen 2012 med Svenska litteratursällskapets främsta
utmärkelse, Tollanderska priset. Det är en märklig samling prosadikter, täta
som jord och spröda som fallande regn. Ofta tilldrar sig texterna vid eller
under vatten, medan blicken höjs mot stjärnor och rymd. Mellan polerna står
människan i sitt ständigt föränderliga landskap, där yttre påverkningar hela
tiden interfolieras av rörelser på ett själsligt plan. I klassisk poetisk analys,
typ Hans Ruins ”Poesiens mystik”, talas det om hur dikten svingar sig upp
mot kosmos. Det gäller i hög grad för Kurt Högnäs i hans strävan efter en
alltid undflyende klarhet: ”Om avgrunden kring oss, i rummet, i det gränslösa
utanför, den tar sig in i oss alla. Om de svarta djup ur vilka livsrum flyter upp,
som av en händelse, och för en tid verkar återspegla dagens ljus, Om känslan
av att sjunka, dånet i ens öron när man pressas samman”.
Man känner igen en dikt av Högnäs; ingen annan har hans idiom. Och det
gäller också för en annan österbottning, Gösta Ågren, som i samling efter
samling når alltmera fulländade resultat i den lyriska paradoxens tecken.
Diktsviten I det stora hela visar Ågren på höjden av sitt skapande, en litteraturens
filosof utan fixerad ideologi. Han är en spejare in i existensens kärnland,
en rymd som avtecknar sig inom varje människa: ”Framtiden är vår enda,
djupa brunn”. Vi tror oss ge upp, men får ständigt kraft att gå vidare. Varifrån
kommer denna styrka?
Allt utmynnar i en saga:
Till sist är lidandet
trötthet, och allt annat
en lugn och tom saga,
som inte behöver
någon berättare.
Till sist går den brinnande
hästen mot solnedgången genom
spjuten av ljus och skugga,
när en pojke rider hemåt.
Till sist är tiden inte
längre vandring. Tyst
omger den vandringen.
Nordisk Tidskrift 3/2012