Nordisk Tidskrift 3/12 (PDF 539 KB) - Letterstedtska föreningen

KRING BÖCKER OCH MÄNNISKOR
FRÅN EN MÅLARSYSTER TILL EN ANNAN –
HELENE SCHJERFBECKS BREV TILL MARIA WIIK
I år har det förflutit 150 år sedan Helene Schjerfbeck föddes, ett jubileum
som uppmärksammas med ett flertal utställningar, minnesmärken och bokutgivningar.
Svenska litteratursällskapet i Finland bidrar med en rikt illustrerad
praktutgåva av Schjerfbecks tidigare opublicerade brev till Maria Wiik
från åren 1907-1928. Det härrör sig om en brevsamling på 212 brev som
Schjerfbeck återfick efter Wiiks död och av någon orsak sparade för eftervärlden;
hennes vanliga förfarande var att bränna alla brev, och också uppmana
dem hon skrev till att göra detsamma. 125 av breven utges nu kompletta med
en inledning och omfattande kommentarer av Schjerfbeckkännaren Lena
Holger under titeln Och jag målar ändå.
”Kära Marie, ville skriva ett bref, om bara espriten hann till. Om du visste
huru glad jag är över allt du skriver!” Så här inleder Schjerfbeck ett typiskt
brev till Wiik i april 1926. Att brevväxlingen mellan de två konstnärerna är
betydelsefull för den ganska isolerade Schjerfbeck är det ingen tvekan om
– säkert var den det också för Wiik, men hennes brev finns inte bevarade.
Korrespondenser där bara den ena partens brev är tillgängliga fungerar sällan
särskilt väl i bokform, men Och jag målar ändå är åtminstone delvis ett
undantag. Möjligen är det för att breven mest verkar fungera som ett slags
rapporter från Schjerfbeck till sin vän och ”målarsyster”. Hon berättar om
sina levnadsförhållanden, om vad hon läst, om hur hon mår och om vad hon
målat. Bara ibland får man känslan av att följa med en ofullständig och därmed
obegriplig dialog.
Det är alltså en motiverad utgåva, och den största kritiken som kan riktas
mot boken handlar om upplägget. Lena Holger har valt att dela in breven i
18 tematiska kapitel, med rubriker som ”Måleri”, ”Självporträtt, ”Modeller”,
”Ekonomi” och ”Väder och vind”. Varje kapitel startar med en introduktion
till temat av Holger, varpå de brev som hon ansett höra till temat följer i kronologisk
ordning. Det här upplägget vinner varken Sjcherfbecks eller Holgers
text något på. Den tematiska infallsvinkeln är mycket intressant i sig, och
gärna hade man läst en längre sammanhängande text av Holger kring de teman
hon funnit intressanta. Ännu större är problemet dock för Schjerfbecks brev.
Nu blir varje brevkapitel en hackig miniatyr av målarens levnadsöde under
de aktuella åren. 18 gånger får läsaren följa hennes bana från att vara nästan
helt bortglömd till en allt större uppskattning. 18 gånger dör hennes mor, 18
gånger flyttar hon från Hyvinge till Ekenäs, och så vidare.
311
Nordisk Tidskrift 3/2012