Krisen i euroområdet 99 frågor och svar - Swedbank

11
arbetsmarknader och åtgärder som begränsar konkurrensen i många
tillverknings- och tjänstesektorer. Lagar som gav för starkt skydd för anställdas
rättigheter och för stor makt åt intressegrupper skapade en situation där lönerna
steg snabbare än produktiviteten och länderna förlorade sin konkurrenskraft
både inom och utanför EU. Det starka anställningsskyddet har gjort företagen
ytterst försiktiga med att skapa nya arbetstillfällen och har exempelvis drivit upp
arbetslösheten i Spanien till nästan 25 %. Men strukturella olikheter och
skillnader i konkurrenskraft måste inte betyda att valutaunionen är dömd att
misslyckas. Att situationen spårade ur berodde i stället främst på att det inte
fanns någon gemensam finanspolitik eller några institutioner som kunde
garantera stabiliteten och likviditeten i de offentliga finanserna. Genom att
förbättra lagstiftningen (t.ex. införa finanspakten) och skapa nya institutioner
(Europeiska stabilitetsmekanismen, ESM) borde EMU kunna fungera bättre trots
skillnaderna mellan olika länder (se frågorna 75 och 76 för en fortsatt diskussion
av vilka institutioner EMU behöver).
6. På vilka sätt rör det sig om en politisk förtroendekris?
Trots att USA och Storbritannien har större statsskulder och budgetunderskott
kan de ändå låna till betydligt lägre ränta än de flesta europeiska länder. Det
talar för att det finns allvarliga fel i EMU:s uppbyggnad, och investerarna är
osäkra på om beslutsfattarna och ECB tänker gripa in för att förhindra att ett
medlemsland ställer in betalningarna. Tyskland krävde till en början att privata
långivare också skulle delta i Europeiska stabilitetsmekanismen, som får mandat
att låna ut till medlemsländer som behöver finansiering. Det fick investerare att
undvika statsobligationer från samtliga EMU-länder. Kravet övergavs senare och
EU:s makthavare hävdade att omläggningen av Greklands lån var en
engångshändelse som aldrig skulle upprepas i något annat EMU-land.
Politikernas agerande har liknats vid att ”sparka tomburken framför sig” eftersom
de inte visat prov på vare sig viljan eller förmågan att snabbt vidta åtgärder för att
hejda krisens spridning. Den första åtgärden – att inrätta euroområdets krisfond
EFSF – var bara tillfällig och uppenbarligen otillräcklig. Att beslutsfattarna drog
sig för att bygga brandväggar, hejda krisens spridning och återskapa förtroendet
berodde sannolikt på oron för vilka signaler det skulle sända till länder som
Grekland och Italien. Med en snabb lösning skulle dessa aldrig ha känt sig
tvungna att ta itu med de omfattande reformer som behövdes. Först när
marknaden flåsade dem i nacken kom reformarbetet igång.
Situationen förvärras av de öppna motsättningarna mellan medlemsländer om
varför, när och hur de ska bistå varandra. Många viktiga frågor måste tas i de
nationella parlamenten och det har sällan gått friktionsfritt. I Slovakien ledde
meningsskiljaktigheterna i frågan till exempel till att regeringen föll. I de flesta av
de krisdrabbade länderna har politikerna misslyckats med att övertyga
allmänheten om att budgetåtstramningar och strukturreformer är den minst
smärtsamma vägen ut ur krisen. Valen i Grekland och Frankrike längre fram i år
och i Italien nästa år komplicerar frågan ytterligare eftersom det finns en risk för
att populistiska politiker fattar beslut som visserligen gillas av väljarna men som
får negativa konsekvenser.