Krisen i euroområdet 99 frågor och svar - Swedbank

43
I Japan uppskattas statsskulden till 220 % av BNP 2010, alltså betydligt högre än
i euroområdet och USA. Den höga skuldnivån är en konsekvens av att
upprepade försök att få fart på ekonomin genom stimulansåtgärder har skapat
stora primära underskott. Statens nettoskuld är visserligen lägre (117 % av BNP
om statens finansiella tillgångar räknas in), men om inte finanspolitiken förändras
eller den reala tillväxten ökar är skulddynamiken ohållbar.
För att kunna bedöma skuldnivåns hållbarhet behöver man dessutom ta hänsyn
till (implicita) ansvarsförbindelser. Dit hör både åligganden som staten inte
formellt erkänner och offentliga utgifter som kommer att stiga på grund av
strukturella faktorer. Till de förstnämnda kan statliga företags skulder räknas,
som vid en eventuell konkurs hamnar på statens balansräkning, och till de
senare återfinns kostnaderna för den åldrande befolkningen. Båda dessa
aspekter måste vägas in i en analys av skuldnivåns hållbarhet.
44. IMF har kritiserats för att behandla euroområdet annorlunda än länder i
Asien, Latinamerika och Afrika. Är den kritiken befogad?
Många har riktat kritik mot IMF för att nödlånen till euroländer inte varit lika hårt
villkorade som lånen till krisländer i Asien, Latinamerika och Afrika, som
tvingades genomföra stränga omställningsprogram. Kritiken håller till viss del på
att tystna i takt med att man börjar se hela vidden av hur människor i södra
Europa påverkas av reformerna. Men villkoren för utlåning till krisdrabbade
länder har samtidigt förändrats.
En analys av IMF:s insatser visar att omständigheterna kring de olika
räddningspaketen är olika och att de villkor som ställs upp därmed också skiljer
sig åt. De krav som ställdes på många länder söder om Sahara syftade i större
utsträckning till att åstadkomma långsiktiga förändringar i den ekonomiska
strukturen och ekonomiskt sett var stödet gynnsammare (med räntesubventioner
och skuldavskrivning). Både bakgrunden och målen såg alltså annorlunda ut än
för de räddningspaket som euroområdet nu erbjudits. Asienkrisen 1997–1998
präglades av att det privata kapitalinflödet plötsligt upphörde. Den gången ställde
IMF främst krav på avreglering av valutamarknader och finanspolitisk
åtstramning. Enligt många gjorde detta att krisen förvärrades genom att utflödet
av kapital ökade, så att växelkurserna blev ännu mer pressade. När det gäller
Argentinakrisen har kritiken av stödprogrammet och villkoren framför allt gjort
gällande att regeringen fick behålla en fast valutakurs alldeles för länge och att
IMF var för frikostigt med lån i en situation som blev allt hopplösare.
Klart är alltså att IMF har behandlat olika länder på olika sätt. Men
omständigheterna har också sett olika ut och tidigare misstag har förändrat
IMF:s krishantering. Precis som andra beslutsfattare samlar IMF på sig
kunskaper och erfarenheter vid varje ny kris . Statsskuldskrisen i euroområdet
måste alltså ses mot bakgrund av sin egen kontext, och sättas i perspektiv av
erfarenheterna från tidigare kriser.