Häfte D-2 - Socialdemokraterna

En risk med de individuella kvoterna är dock att de också kan vara överförbara,
dvs. att de kan säljas och köpas. Fiskeindustrin, eller banker, kan köpa
upp ett större antal individuellt överförbara kvoter och koncentrera fisket till
vissa mer lönsamma områden. Grossister eller utländska intressen kan ta över
stora fiskeområden längs kusterna och tvinga bort de svenska yrkesfiskarna
från de fiskeplatser som fiskarna traditionellt har betraktat som sina.
Sverige har goda förutsättningar att behålla ett yrkesfiske som ansvarsfullt
utnyttjar resurserna. Vad som behövs är en framsynt fiskepolitik som inte
väjer för problemen utan använder de ekonomiska resurser som EU tillhandahåller
och skapar ekonomiskt bärkraftiga fiskeföretag.
Förslag till beslut:
1) att partikongressen tillkännager som sin mening vad i motionen anförs
om en översyn av fiskeförvaltningarnas funktion och framtid och om
kvottilldelningen.
Simrishamns arbetarekommun beslöt att anta motionen som sin egen.
Motion D258
Sotenäs arbetarekommun
Fiskeförvaltningens funktion och framtid
Vem äger fisken? Vem ska styra över det svenska yrkesfiskets framtid? Frågorna
är svåra och debatten komplicerad. Många skilda aktörer vill vara med och
bestämma; miljöfrågorna spelar stor roll, liksom sysselsättningspolitiken.
Fiskeindustrin har sina intressen och yrkesfiskarna, inte minst, vill gärna ha
egen kontroll.
När EU:s fiskekvoter minskar och fiskelagens ekonomi körs i botten är
det viktigt med en fast struktur för verksamheten. Statsmakterna ska bidra
med fungerande ramar och yrkesfiskarna måste hålla fast vid gemensamma
överenskommelser om kvottilldelning och förvaltning. En aktiv socialdemokratisk
fiskepolitik kan därtill bidra med nya idéer i den så nödvändiga diskussionen
om förvaltningarnas funktion och framtid.
En fiskeförvaltning bör omfatta så mycket mer än enbart fördelning av
resurser. Förvaltningen kan också behandla vilka sorters fiskar som är lämpliga
att fiska, vilka redskap som ska användas och vid vilka tidpunkter fisket ska
ske. Det viktigaste är att ta hänsyn till de regionala och lokala ekosystemen.
Fiskeförvaltningsområdena bör inte heller vara för små, utan måste
generellt göras större. Ett bra förslag är att ombilda hela Skagerack till ett förvaltningsområde.
Också kvotfördelningen bör diskuteras. Fiskeriverket har bland annat
möjlighet att fördela fisket nationellt, regionalt eller i individuella kvoter
under en viss tid. Detta innebär oftast ett lugnare och mer skonsamt fiske där
yrkesfiskarna inte behöver stressa fram sin fångst av rädsla för att någon annan
ska ta över kvotdelen. De kan dessutom fiska på de tider då fisket ger bäst
avkastning.
Individuellt överförbara kvoter, försäljningsbara, är också ett system att
fördela resurserna. Fiskeindustrin, eller banker, kan köpa upp ett större antal
individuellt överförbara kvoter och koncentrera fisket till vissa mer lönsamma
233