Häfte D-2 - Socialdemokraterna

52
För försvarsindustrin innebär det mindre utvecklings- och produktionsuppdrag
samtidigt som det europeiska samarbetet ger nya möjligheter till
gemensam upphandling. De sex länderna i Europa som har den mest utvecklade
försvarsindustrin och svarar för den dominerande delen av försvarsmaterialutvecklingen,
Storbritannien, Frankrike, Tyskland, Italien, Spanien och
Sverige kom 1998 överens om i ett LOI (avsiktsförklaring) att samverka.
Industrin i motsvarande länder har på motsvarande sätt också kommit överens
om att samverka.Försvarsberedningen konstaterar att Försvarsmaktens
operativa behov bör utgöra utgångspunkten för materielsförsörjningen.
Beredningen konstaterar vidare att det finns även andra försvars- och säkerhetspolitiska,
samt civila näringsmässiga skäl för att upprätthålla en inhemsk
industriell förmåga.
De ekonomiska investeringar som kommer att krävas på materielområdet
ger statsmakten en unik näringspolitisk och forskningspolitisk möjlighet.
Denna möjlighet var större innan avregleringen och privatiseringsvågen på
1990-talet då denna möjlighet fanns på både energi-, transport- och teleområdet.
Försvarsområdet är det enda kvarvarande område där regeringen direkt
kan påverka närings- och forskningspolitiken.
USA är den enda kvarvarande supermakten som har en klart uttalad
ambition att bli dominerande och helt överlägsen på försvarsmaterielområdet.
När de flesta länder dragit ner sina försvarsanslag har USA ökat sin till hela
468 miljarder dollar. Motsvarande siffra för de samlade försvarsbudgetarna i
Europa är cirka 135 miljarder Euro.
Europa är en öppen marknad för import av försvarsmaterial och vilket
lett till att Europa köper för 35 procent av de samlade europeiska budgetarna
i USA. USA däremot är i princip en stängd marknad för import av försvarsmateriel.
Det är de amerikanska myndigheterna som helt och hållet avgör om
något ska importeras. USA köper för 1% av sin försvarsbudget i Europa.
USA tillämpar dessutom något som kallas technology transfer och innebär
att inget land får exportera egen utvecklade produkter där det finns innehåll
av strategiska komponenter av amerikanskt ursprung. Detta tillsammans
gör att USA håller på att skaffa sig en helt dominerande ställning i världen
där länderna riskerar att bli under amerikansk kontroll.
I det nya försvarsbeslutet pekar regeringen ut nischområden där man
bedömer det viktigt att Sverige har en industriell kompetens. Dessa är nätverksbaserade
ledningssystem, flygfarkoster, stridfordonssystem, korträckviddiga
bekämpningssystem och robusta telekommunikationssystem. I dessa
områden finns funktionsövergripande sensor- och datafusion, signatur-,
skydds- och systemdesign. Områden som väl passar in på den Svenska försvarsindustrin.
En svensk profil för försvarsmateriel är inte längre styrande för det
svenska försvarets materielbeställningar. Sverige strävar istället efter att deltaga
i europeiska försvarsmaterielprogram för att därigenom kunna dela
anskaffningskostnaderna och säkerställa interoperabilitet, därav undertecknandet
av tidigare nämnda LOI 1998. All kompetens behöver inte längre finnas
i Sverige, utan kan finnas i andra länder. Allt under förutsättning att vi har
tillgång till kompetenserna. Tillgång får vi genom att i landet ha kunnande
och kompetens som är attraktivt för andra att få tillgång till. Det betyder att
vi är i behov av en kunnig och kompetent svensk försvarsindustri, för att därmed
kunna dela på kompetensområden.
Svensk försvarsindustri har under de senaste fyra åren inte erhållit något