Häfte D-2 - Socialdemokraterna

Vi ser det angeläget, att val av metod som används i ett EU-land för att
reglera arbetsmarknaden och arbetstagarnas rättigheter inte ska påverkas av
ett EU-direktiv som ju har tillkommit för att göra den fria rörligheten för
tjänster inom EU lättare. Det finns en mängd byråkratiska hinder för tjänsternas
rörlighet i EU. Det är de kommissionen med sitt direktiv egentligen
bör komma åt.
Vi anser att kommissionen har hamnat fel när de vill införa generella förbud,
som att länderna inte får kräva en representant för ett företag som utför
tjänster i det land tjänsten utförs, eller att företagen inte ens behöver inneha
dokumentation om vilka de har anställda i företaget. Sådana förbud slår vilt
mot de högst skäliga kraven från fackföreningsrörelsen om att ha en behörig
person att förhandla med och att reella möjligheter att kunna kontrollera att
de anställda verkligen är anställda och har justa normala ”svenska” villkor när
de jobbar i Sverige.
Kollektivavtalen i Sverige är dels nationella men även lokala, vilket förutsätter
att det finns en motpart på arbetsplatsen i Sverige, så att förhandlingar
kan äga rum. Det är viktigt att behålla förtroendet för arbetsmarknadens
parter och deras möjligheter att lösa problem. Ytterst är det en fråga om fackliga
och mänskliga rättigheter.
Den nye kommissionären för sysselsättning och sociala frågor, Vladimir
Spidla har uttalat sitt stora förtroende för arbetsmarknadens parter och att
genom den sociala dialogen lösa problem. Tjänstedirektivet behöver därför
utformas så att det stimulerar till dialog mellan arbetsmarknadens parter i
varje land där verksamhet utövas. Det borde därför inte vara svårt att tillse att
det ska finnas en representant i varje land som företräder tjänsteföretaget.
Det förslag som nu ligger från kommissionen riskerar inte bara att gripa
in i regleringen av arbetsmarknaden utan också i frågor om konsumentskydd.
Tjänstedirektivet innehåller ju även förslag om hur vissa sektorer kan få regleras,
t ex så kallade allmännyttiga tjänster, om sjukvården är en sektor som ska
vara öppen för den fria rörligheten av tjänster m m. Det svenska agerandet
måste därför både skydda de nationella intressen som kan finnas på dessa
områden och samtidigt leda fram till ett direktiv som direkt ingriper mot de
omfattande byråkratiska hinder som finns för att tjänstehandeln inom EU
skall bli effektiv.
Utgångspunkten bör vara att finna formuleringar i direktivet som omöjliggör
onödig byråkrati och samtidigt inte hindrar en nödvändig kontroll. Vi
förutsätter att de svenska facken och den svenska regeringen fortsätter att
agera och agerar kraftfullt för att försvara de svenska intressena i den här frågan.
För att fri rörlighet för tjänster i EU-området skall bli en verklighet
behöver utformningen och tolkningen av tjänstedirektivet genomföras med
stor omsorg. Vikten av att det svenska systemet, med att teckna kollektivavtal
och följa upp dess efterlevnad, måste inrymmas i det framtida tjänstedirektivet.
I annat fall riskerar vi också att ”importera” det europeiska systemet med
en låg facklig anslutningsgrad. Vi kan redan nu se att strukturförändringarna
med outsorcing, som innebär fler bolag med färre anställda, innebär en lägre
grad av fackligt anslutna. Detta i sin tur innebär nackdelar inte bara för de
anställda utan även för arbetsgivarna. De måste förhandla med var och en av
de anställda i stället för att ha en fackklubb att diskutera med.
Tjänstedirektivet kommer nu att processas såväl i vår egen riksdag som i
EU-parlamentet och i ministerrådet. Tillsammans med fackföreningsrörelsen
37