Utan-piska-och-morot

...vi får väl presentera verksamhet och fråga om dom är intresserade av nåt speciellt. Ofta är
ju folk intresserade av bara nån grej […] folk kanske inte vill sitta i styrelsen men de
kanske vill engagera sig i nån viss fråga, så man kan ju få in dem den vägen (Eva)
Gruppdynamikmodellen
Gruppdynamikmodellen fokuserar på interaktionen inom styrelsen eller arbetsgruppen för att
kunna identifiera framgångsfaktorer och se orsaker till problem. De grundläggande antagandena
är att den sociala gemenskapen egentligen är en lika stor drivkraft som det personliga
engagemanget och att det viktigaste för medlemmarna är att känna att de är en del av en grupp
där de har en tydlig roll med ett tydligt ansvar. Om den sociala gemenskapen är en viktig faktor
i den ideella motivationen blir det också en central ledaruppgift att stimulera denna vilket kräver
kunskaper om hur grupper fungerar. En ledamot i länsförbundsstyrelsen beskrev hur hennes syn
på ledarskap förändrats efter att hon gått en utbildning i gruppdynamik:
Jag har nog själv försökt, när jag har varit ledare i en grupp eller varit med i en grupp, att
jag varit mer som en konsult eller coach redan från början […] jag har liksom kommit på att
jag måste nog jobba på att vara lite mer styrande. Folk i gruppen känner sig nog inte trygga
annars (Stina)
Genom att peka på den sociala gemenskapen som en viktig faktor kan man också hitta en
alternativ och rimlig förklaring till varför så få medlemmar väljer att engagera sig, nämligen att
medlemmarna inte redan känner någon som är aktiv och drar sig för att kontakta styrelsen:
Det är så, dom flesta som kommit in i styrelsen har ju känt andra, kommit in genom
personliga kontakter. Det är inte så många – eller ingen – som självmant tagit kontakt med
styrelsen eller ordföranden utan att känna nån aktiv, så det ska man nog inte räkna med över
huvudtaget. Inte på ett sånt här ställe i alla fall. (Åke)
Denna förklaring står i kontrast till livspusselmodellen som förklarar problemet med att
medlemmarna inte har tid och engagemangsmodellen som menar att de inte är tillräckligt
engagerade i frågorna. Flera informanter i glesbygdskretsar pekade på stora geografiska avstånd
och avsaknaden av naturliga kontaktytor som orsaker till en bristande lokal gemenskap vilket i
sin tur skulle leda till minskat föreningsengagemang. En informant menade att detta problem är
extra stort i bruksorter där det inte finns någon tradition är göra saker tillsammans.
En enligt intervjuerna vanligt förekommande strategi för att öka känslan av gemenskap och
därigenom locka fler att bli aktiva var att styrelsen tar initiativet och skapar personlig kontakt
t.ex. genom att ringa runt till medlemmarna. Detta bygger på antagandet att dessa är passiva och
obenägna att ta initiativ men att de om man väl frågar känner sig betydelsefulla och inkluderade
vilket gör att de gärna engagerar sig. Strategin uppgavs dock svårgenomförd då även
styrelseledamöterna drar sig för att ta kontakt med främmande människor. En ordförande
uttryckte saken på följande sätt:
62