Tidens tand - Riksantikvarieämbetet

hembygdsgårdar kan anta en grå och torr yta. Färgförändringarna orsakasav en kombination av UV-ljus, fukt och bakterier. Förändringarna är endastett ytfenomen.Konserveringsmetoder för arkeologiskt träNär det gäller arkeologiska föremål, har arkeologer och konservatorer underde senaste hundra åren försökt att bevara träkonstruktioner, främst skepp,genom medvetna konserveringsinsatser.Alldeles för många historiska skepp har aningslöst tagits upp, sedan deförsta marinarkeologiska utgrävningarna gjordes på 1800-talet, för att endastsmulas bort. Dessa dystra erfarenheter gjorde att någon typ av behandlingkändes nödvändig.Konservering med olja, glycerin och alunDet föll sig naturligt att i första hand söka hjälp hos båtbyggarna som hadegedigna erfarenheter när det gäller torkning av trä. De första konserveringsmetodernablev då också oljebehandlingar i olika former som skulle minskasprickbildningarna och dimensionsförändringarna genom en långsam torkningav träet. Olja hade tyvärr mycket dålig inträngning i vått trä och uppfylldeinte förväntningarna. Det skulle i stället visa sig att oljan oxiderades,så att träytan färgades mörk och blev klibbig.Man sökte andra vägar, men fortfarande var tanken den att förhindra ensnabb upptorkning och bevara ytan intakt. I början av 1900-talet försökteman med glycerin som diffunderade in i träet och förträngde vattnet. Meneftersom glycerin är starkt hygroskopiskt, blev träföremålen blöta och klibbigavid varierande luftfuktighet, och metoden förkastades därför.Under en lång period, fram till 1950-talet, konserverade man rutinmässigtallt trä med en mycket lovande metod, alunmetoden (kalium-aluminiumsulfat,med kristallint vatten). I rumstemperatur är alun kristallisk menövergår till vätska vid uppvärmning. Tekniken var att låta den varma alunlösningentränga in i träet, där den sedan vid avkylning och torkning utkristalliseradesinne i träet. Saltet fyllde ut håligheterna i trästrukturen ochgav träet det stöd som var nödvändigt för att behålla formen. Man förbättrademetoden genom tillsats av små mängder glycerin. Ibland ytbehandladesföremålen med lack eller olja. Tyvärr visade det sig först långt senareatt både alunsalterna och glycerinet, trots ytbehandling, reagerade starkt påvariationerna i den omgivande luftfuktigheten. Denna instabilitet är svår attupptäcka, eftersom omvandlingen av salterna och träfibrerna till en smuligmassa börjar mitt inne i träet. Än idag finns det alunbehandlade föremålpå museerna som mår bra efter förvaring i stabil miljö, men oroväckandemånga har endast ett välbevarat skal kvar. Om föremålen inte är avsevärtnedbrutna av alunsalter, kan en omkonservering vara möjlig. I Danmarkgjordes nyligen ett omfattande omkonserveringsarbete av Hjortspringsbåtensom sträckte sig över flera år.122 Tidens tand