Tidens tand - Riksantikvarieämbetet

modernt beredda skinn klarar sig bäst. Dessa är ofta inte äldre än 100 år.Päls kan beredas på en mängd olika sätt men vanligast i historiskt perspektivär ”primitiva” metoder, alungarvningsmetoder och kromgarvningsmetoder(kombinationsgarvningsvarianter inräknade).Nedbrytning av hud, skinn och läderMedvetenhet om skinns och läders relativa obeständighet har funnits i allatider. Kunskap om hur man på bästa sätt använde olika skinn- och lädersortervar väl etablerad. Det tidigare omnämnda vegetabiliskt garvadesmorlädret är ett bra exempel på en produkt som med säkerhet har framställtsi vårt land på samma sätt sedan medeltiden och som i enorm omfattninganvänts till bl.a. ovanläder i skor. Eftersom inte mycket nytt förändradetillverknings- och beredningsförloppen under åtskilliga århundraden, så börkunskapen om hur vård och underhåll av den förhållandevis lilla produktfloranha varit väl känd.I 1840-talets England började man observera att skinnklädda sittmöbleri storstädernas inomhusmiljöer i ökande grad påverkades på ett mycket negativtsätt. Lädret torkade och förlorade sin spänst, blev smuligt, antog enröd-brun färg och föll sönder, dvs. angreps av s.k. red rot. Senare under1890-talet, då situationen förvärrades, kom uppmärksamheten att riktas motskinninbundna böcker i städernas bibliotek och arkiv.Tidigt stod det klart att den höga nedbrytningshastigheten hos dåtidensbokbinderiläder direkt var kopplad till den massiva industrialisering somStorbritannien genomgick. En vetenskaplig utredning som lades fram 1905slog fast att så var fallet. Förbränningen av stenkol och gas för belysning ochuppvärmning genererade stora mängder svavelhaltiga föroreningar. Nya rationellaremetoder inom såväl garveri- som bokbinderinäringen framhölls ocksåsom orsaker. Starka mineralsyror (ofta svavelsyra) tillfördes lädertillverkningsprocessenför att effektivare neutralisera och tvätta ur kvarvarandekalk i huden samt för att fixera de nya sura anilinfärgerna i färgningsprocessen.För att hejda nedbrytningen rekommenderades det i utredningenatt bokbinderiläder maximalt fick innehålla 0,2 % svavelsyra (om möjligtskulle all svavelsyraanvändning upphöra). Utifrån empiriskt förvärvadekunskaper, om vilka typer av garvämnen som kunde härledas till läder medgoda åldringsegenskaper, gjorde man en vetenskaplig undersökning, varsresultat presenterades. Läder garvat med, till övervägande delen, hydrolyserbaragarvämnen (utvinns ur bl.a. sumak, kastanj, myrobalan och undervissa förutsättningar ekbark) hade avsevärt bättre beständighet än lädergarvat med s.k. kondenserade garvämnen (från bl.a. gambier, mimosa, quebracho).Man rekommenderade att endast läder garvat med garvämnen av hydrolyserbartyp fick användas som bokbinderiläder. Utöver detta förordademan att centralvärme, i stället för kol- och gaseldade värmekällor, skulleinstalleras, att temperaturen i bibliotekslokalerna skulle vara låg, att venti-160 Tidens tand