Tidens tand - Riksantikvarieämbetet

• Bly- eller kristallglas – utvecklades på 1670-talet i England för att efterliknadet beundrade, vattenklara venetianska glaset, ”cristallo”.Glas har tre huvudsakliga beståndsdelar:• Glasbildare – kisel, där råmaterialet är sand.• Flussmedel – soda eller kalium, där råmaterialet är aska från sjöväxterrespektive trä (ofta bok).• Stabilisator – kalcium, där råmaterialet är kalk eller krita.Även aluminium, magnesium, järn m.fl. ämnen ingår i mindre mängder;i äldre glas tillförda såsom naturligt förekommande i råmaterialen.I kristallglas ingår blyoxid i mycket höga halter, upp till 30 % i helkristall.Blyglas är ”mjukare” än annat glas och därför väl lämpat för slipningoch gravyr.Proportionerna mellan de tillsatta ämnena är av yttersta vikt för glasetsstabilitet. Enligt E. Strömberg, bruksägare på Strömbergshyttan (citerad avHeribert Seitz 1938) ska ett optimalt hållbart sodaglas bestå av 77 % kiseldioxid,14 % natriumoxid och 9 % kalciumoxid. Man räknade då med attglaset skulle bli motståndskraftigt även i mycket fuktiga omgivningar. Gammaltglas har en oändligt varierad sammansättning. De råmaterial som användesunder den tidiga glasproduktionen var ofta förorenade av järn, vilketförlänade glaset en grön eller gul-brun ton. För att tillverka glas i andrafärger har man avsiktligt tillsatt andra metalloxider, t.ex. koppar (som gerturkost, blått eller rött), kobolt (starkt blått), mangan (violett, även användtill att neutralisera den gröna järnfärgen för att få ofärgat glas) och många,många fler. Glas kan också bemålas med emaljfärger som bränns fast vidrelativt låg temperatur, omkring 600ºC.Glas är unikt i förhållande till andra oorganiska material så till vida attdet inte har någon fast kristallin uppbyggnad – det är s.k. amorft, en strukturutan bestämd, ordnad symmetri. Denna speciella struktur innebär att glasetinte har någon väldefinierad smält- eller stelningspunkt utan genomgåri stället ett skede där massan blir alltmer trögflytande i takt med att temperaturensjunker. Vanligt sodaglas har ett smältintervall på ungefär 800–1100ºC. I detta intervall kan glaset blåsas, formas och bearbetas.När formen är klar, måste glaset avhärdas för att frigöra spänningar. Detfärdiga föremålet upphettas för att sedan åter svalna under strängt kontrolleradeförhållanden. Detta är särskilt viktigt för tjocka eller massiva produkteroch ett felaktigt eller otillräckligt avhärdad glas löper risk att, förr ellersenare, självspricka.Under 1900-talet har utvecklingen inom glasteknologin varit lavinartad.Det vi idag kallar glas innehåller kanske inte ett uns kisel eller något utav deandra ämnena som karaktäriserar det traditionella materialet. Genom manipulationav sammansättning och bearbetningsprocesser har man utvecklatglas, som är värmetåligt, maskindiskbart, splitterfritt m.m., och fibrer avglas, som svarar mot moderna behov, allt från konstruktion till kommunikation.Glas 91